Olyckan då jag bröt min fot

.
Jag har inte skrivit om min fot på bloggen på hela tiden, fast den upptar mina tankar och framför allt min tid varje dag. Men nu vill jag dela med mig av mina erfarenheter av rehabiliteringen så här långt. Först tänkte jag berätta för mina läsare hur olyckan gick till, för den som är intresserad (och ännu inte har hört).

Olyckan hände vid 16-tiden den 14 mars i år. Jag gick min vanliga eftermiddagsrunda med hundarna. Under de senaste dagarna hade det frusit på nätterna och tinat på dagarna, och denna dag hade backen blivit fullständigt glashal. Eftersom jag är envis som en gammal get ibland så ville jag gå min rutt i alla fall. Samma dumma känsla som att alla berg eller andra hinder i naturen är till för att övervinnas, om än i miniversion.

När jag stod på toppen och funderade, med 6 hundar runt mig, såg jag ett stort och kraftigt plastskynke liggande frestande bredvid mig. Det var som gjort för att åka på, och det hade också barn eller ungdomar gjort, hörde jag sedan. Jag hade då och då åkt nerför samma backe tidigare, i någon sorts försök att bevara ungdomen, i pulka eller stjärtlapp. Jag satte mig på åkskynket. Hundarna fick ta sig ner vid sidan om backen. Snart fick jag upp farten. Väldigt fort gick det - alltför fort! Det var en väldigt liten friktion mellan plasten och glansisen... Jag insåg plötsligt att jag var i deep shit, men var rädd att göra mig illa om jag försökte ta mig av. Jag försökte lägga mig ner för att öka friktionen, men vet inte om det hjälpte.

Och det var ett dumt beslut, för då såg jag inte vart jag var på väg. När jag lyfte på överkroppen och kikade så såg jag att jag hade kommit lite ur kurs och var på väg mot skogskanten. Och rakt framför mig låg en stock, som folk hade suttit på när de tittade på barnen som åkte nerför backen. Jag kunde inte göra ett skutt över a la asiatisk kampsport, så vig var jag inte. Och det var omöjligt att styra skynket, omöjligt att väja. Så det enda jag kunde göra var att bestämma  vilken kroppsdel jag skulle ta emot mig med. Det blev foten som jag fick offra. Bättre det än skallen i alla fall. Det blev en jävla smäll, som Dynamit-Harry skulle ha sagt. Total tvärnit. Stocken var fastfrusen, så den behagade inte ge efter.

Det första jag tänkte när jag låg där efter kraschen var "Det här var inte bra..." Foten var nu omöjlig att stödja på, men gjorde dock inte uppenbart ont. Den var främst satt ur funktion. Det var en konstig känsla. Nyss var jag frisk. Nu var jag allvarligt skadad. Livet kan skifta fort. Jag fick nästan känslan av att det var meningen, det som hade hänt. Att jag hade skapat denna händelse från omedvetna tankar och känslor, dels för att få vila från hunderiet, dels lära mig något för framtiden (vad visste jag dock inte). Och tanken att jag har varit medskapande i händelsen har faktiskt varit en stor tröst och gett mig mer kraft att komma igen och träna foten. Jag har kunnat småle och vara oberörd när nästan varenda människa som fått reda på olyckan senare har beklagat mitt öde och sagt hur förskräckligt det var. Och även om man inte tror på att jag direkt skapade händelsen, så tog jag sådana stora risker att jag faktiskt fick skylla mig själv. Jag är tacksam att bo i ett land med bra och billig sjukvård som kan lappa ihop idioter som jag!

Åter till olycksplatsen. Det var ju vinter, så det började mörkna ute. Jag var inte säker på att det skulle komma förbi någon människa innan det var helt mörkt. Jag ropade "Hjälp!" några gånger på försök. Hundarna var alla lösa och höll sig i närheten. Om någon ville vandra iväg så ropade jag på den hunden och de lydde mig.

Visst skulle någon hitta mig under kvällen, särskilt som hundägarna snart skulle komma för att hämta sina kära och ingen öppnade. Då skulle de väl börja undra, och leta? Backen jag hade åkt nerför låg också alldeles i närheten av min bostad, bara sisådär 300 meter ifrån.

Men jag bestämde mig i alla fall för att börja ta mig hemåt. Allt går om bara viljan finns! Alldeles längs kanten mellan den isbelagda backen och den mycket kuperade och steniga skogen fanns en smal remsa som inte var lika hal. Så jag började krypa uppför backen. Jag kröp på knäna och höll upp den skadade foten i luften, och använde knogarna på händerna som en människoapa. En decimeter i taget. Att åka ner hade gått på kanske 15 sekunder, krypa uppför tog ca en halvtimme, om jag räknar hela sträckan fram till en parkeringsplats bakom toppen av backen. Väl där blev jag upptäckt av en mycket snäll tjej med en liten hund, kommer tyvärr inte ihåg hennes namn, som ringde ambulans åt mig. För mobilen hade jag nämligen glömt kvar i en annan jackficka, typiskt!

Sedan kunde jag äntligen lägga mig ner och ägna mig åt att ha ont. Jag hade hållit smärtan ifrån mig någorlunda medan jag var i rörelse och koncentrerad på att flytta mig framåt, men nu kom den. Jag hade tur, ambulansen kom fort, inom ca 10 minuter. Fast senare hörde jag att de hade mycket att göra de här dagarna, det var många fler som hade halkat, förolyckats i skidbacken etc. Det var ju blixthalka ute. Polisen kom också, för 112 hade fått för sig att det behövdes, fast jag var tydlig i telefon med vad som hade hänt. Jag sa till polisen att det enda brott som hade begåtts var på min fot, ha ha. Och min trogna polska hund Draka bet polisen. Eller rättare sagt, hon nappade lite bara i bakbenet, mera på vallhundsvis. Inte undra på, matte låg skadad på marken och en massa främlingar var runt omkring!

Ambulanspersonalen ville klippa upp min gympasko, men det var inte rätt bedömt av dem. Det skulle ha gjort ont när deras sekatör tuggade i min rejäla sko, och dessutom skulle den bli förstörd. (Har fortfarande samma skor på mig på promenaderna) Så det fick de inte! Jag snörade upp skon helt enkelt, så gled den lätt av. De tvådde sina händer, men det var min fot ju, och jag kände vad den klarade. Man måste vara en aktiv patient och inte tro att alla andra alltid vet bättre!

Så lyfte de in mig i ambulansen. Britsen man ligger på är väldigt smal, och då är jag ändå en smal person. Hur funkar det om man är överviktig? Det kändes som jag höll på att glida av... Nåväl. In till ortopeden på Danderyds sjukhus, som är ett väldigt bra sjukhus att hamna på. Mycket personal och kompetent personal. Ganska snart sövdes jag och fick en grunka som jag inte kommer ihåg vad den heter. Men den skulle hålla foten fixerad i väntan på att svullnaden gick ner. Det funkar tydligen inte så bra att operera en starkt svullen fot.

Lite obekvämt att sova med den grunkan, man lite får man stå ut med. Fem dagar senare gjordes den riktiga operationen. Kirurgerna hette Anders Norrman och Peter Borg, båda tydligen mycket duktiga och erfarna. Jag hade en skada både på smalbenet samt fragmenterade ledytor i själva foten, men jag har läst operationsberättelsen och blev tydligen ihoplappad ganska väl. Jag har märkt att jag svarar väldigt bra på olika sövningsmedel. Det är väl alltid lite läskigt att bli sövd och tappa kontrollen så att säga, men jag somnar gott inför operation (blev alltså opererad två gånger på sjukhuset) och när jag vaknar igen så mår jag bra och känner mig rentav utvilad! (Mer än man kan säga om vanliga sömnmedel...)  Och sedan blev jag gipsad.

Maten var rätt bra, särskilt frukosten. Då fick man säga varje dag precis vad man ville ha, och det fanns ganska mycket att välja på. Jag försökte välja nyttiga och näringsrika saker och så tog jag hit mina olika näringstillskott också.

Det var ganska skönt att ligga på sjukhus ett tag, vilsamt om man säger så. Det var väldigt skönt att hundägarna kunde ta hand om sina hundar, och att jag också fick hjälp av pappa och kompisen Tina med mina egna hundar. Jag hann varva ner i huvudet, jag som annars alltid har många järn i elden. Fast en del läsning blev det ju. Men jag struntade i datorn. Tittade bara in på mejlen ibland på lånad dator!

De delade ut olika smärtstillande piller, men jag tog inte allt. En sort blev jag dessutom illamående av, så den slutade jag med. Jag hade faktiskt ändå inte särskilt ont.

Största nackdelen med att mest ligga i sängen dygnet om var nog att det blev svårare att sova på natten. En viktig regel för att ha en god sömn är nämligen att bara ligga i sängen för att sova (eller ha sex), inte för att läsa, se på TV eller annat.

Jag fick sedan också bo på rehabiliteringshemmet Furuhöjden i en vecka som en mellanstation mellan sjukhuset och hemmet. Eget rum med TV och ställbar säng och bara att gå till dukat bord tre gånger om dagen - härligt! Många av de andra gästerna var äldre än jag och en del var överviktiga. Jag förstod att deras rehabilitering skulle bli mer besvärlig än min, stackarna.

Väl hemma igen så flyttade min gode vän Kurt in för en tid, på min bön. Han har varit guld värd som både psykiskt stöd och praktisk hjälp med att handla, rasta hundarna osv.

Jag började träna att gå runt på kryckor. Jobbigt i början, men snart blev jag starkare i armarna. Det besvärligaste med kryckor är att det är svårt att ställa dem ifrån sig utan att de ramlar. Och det är också jobbigt att behöva ha nästan hela kroppstyngd i handflatorna. Det finns ju kryckor med stöd uppe i armhålorna också, är inte de lika bra?

Så småningom togs gipset bort och jag började den långa vägen mot att återställa foten till en hyfsad god funktion. För även om själva skadan läker så blir foten också "förstörd" av att vara gipsad i hela 8 veckor... Det har gått 6 månader sedan olyckan och jag kan nu gå längre promenader med foten, men ännu återstår en del. Mer om det i ett kommande inlägg.
.