Barbro Börjesson är i alla fall go och glad

.
Barbro Börjesson är en härlig hundpersonlighet. Hon är så go och glad och vill så väl. Det är bara hennes träning jag har vissa invändningar emot. Jag såg ett nytt avsnitt igår av Hundskolan i Gokväll och - tja, det var som vanligt: Ett problem, korrigeringar, tveksamt resultat, glad Barbro... :)
 Avsnittet handlade om drevern Jocke, som hade problem med hundmöten. Han skulle få illustrera hur alla tittare med samma problem med sin hund skulle kunna träna.

Ni som är snabba hinner se avsnittet själva på SVT Play, Gokväll, från den 6 mars. Man får scrolla fram till ca 18.58.

Lite kort:  Vi får se en stirrande bordercollie som verkligen riktar in sig på Jocke, som först står stilla med lite höjd svans, men sedan gör utfall och skäller när bordercollien kommer ännu närmare. Matte drar tillbaka honom i kopplet rejält och han blir då lite undergiven och gör inget nytt utfall, men skäller mera och viftar upphetsat på svansen.

Barbro säger att grunden är att lära hunden kommandot Sitt. Varför det är så, förklaras inte.

Så tränar de "inte dra i kopplet" med Barbros vanliga knyckar.

Sedan ska det vara störning med korv. Jocke ska lära sig att om han blir upphetsad och matte då säger "Nej!" så måste han lugna sig. Men att hetsa upp sig mot en korv är ju inte samma sak som att hetsa upp sig mot en hund... . Barbro frestar med korven och matte ska säga Nej, knycka till och vända om. Jocke är måttligt intresserad av korven. Barbro säger att "Nähej, då måste vi gå över på hundstörning".

De börjar träna mot en mörk hund - en kelpie? Jocke står och tittar på den. Matte kallar på honom, han lyssnar inte. Då får matte rådet att vända om och knycka. Jocke följer motvilligt med. Det hade varit bättre att antingen vänta ut honom eller, alternativt, upprepa hans namn strängt en gång till, så att han faktiskt gav med sig och fogade sig efter mattes vilja, i stället för att tvingas via korrigeringen. Visst ser det bra ut sedan, men de har också skapat en inte önskvärd association mellan "stå och titta på annan hund" och att få en knyck i halsbandet. Vi vill inte att hunden ska tänka "vid hundmöte kommer jag få obehag", utan "vid hundmöte kräver matte/husse att jag lyder". En liten, men viktig skillnad!

Snart har Jocke vant sig vid kelpien och kan gå förbi den (på ganska stort avstånd dock).

Man ser helt kort hur Jocke också passerar en annan hund, en ung brun undergiven labrador? På ganska stort avstånd.

Barbro framhåller att Jocke inte ska bete sig illa, för Camilla ska inte behöva tycka att det är jobbigt och skämmas. Men hundens känslor då? Och fick matte råd om att försöka vara lugn och må bra och tänka "det kommer att gå bra" ? Det är väl inte Jockes beteende som ska styra hur matte känner sig? I och för sig verkar dock Camilla vara en sansad person!

Sedan är det final (Barbro brukar kalla det "examen" annars) med en glad flatcoated retriever som är mycket busigare än de andra hundarna. Men fast avståndet tycks vara lite större än vid det allra första mötet (med bordercollien) och fast hundarna nu inte har någon ögonkontakt med varandra - så skäller Jocke flera gånger upprört och han är riktigt nära att göra ett utfall... Detta även fast matte är ivägen, vilket hon inte var vid första mötet med bordercollien, då var hon bakom.

Men Barbro tycker att det gick bra! För flatten var ju en busig hund...  men vid mötet gick flatten lugnt vid den andra mattens sida.

Jag tränar rätt ofta hundägare i hundmöten...  Det går bra ganska ofta. Lite svårare blir det alltid när ägaren ska komma ihåg hur man gör och träna själv hemma. Jag kan förstås inte säga att jag hade gjort det bättre själv - troligen inte. Men Barbro är äldre än jag, hon har hållit på många fler år med att träna vardagliga hundproblem - inte minst i TV. Jag hade väntat mig ett bättre resultat. De kom inte åt problemet ordentligt. Jag saknade t ex mer kommunikation mellan hund och ägare just före ett hundmöte. Men matte bara travade på, i stället för att ta tag tidigt i att hunden visade små tecken på att börja fokusera på den andra hunden.

Kanske också matte borde ha tränat att stå stilla med sin hund bakom sig, medan andra hundar gick förbi? Enligt min erfarenhet är det lättare att stanna med sin hund än att fortsätta att gå närmare och närmare. Står man stilla så hinner man lättare med att "neja" när hunden börjar "tänka fel tankar". Det handlar om att läsa av hunden och hinna se till att den är mycket lugn (och även undergiven) inför mötet. Det tränas bäst in när man är stilla, inte gående. Mer inkallning med "kravröst" hade nog också varit bra.

Barbro är inte bara kvar i det gamla. Hon prövar på nya saker, som rallylydnad och att lära sin hund Dixie att apportera korv, och det är bra. Men min personliga åsikt efter alla år med Hundskolan i Gokväll är att resultaten ofta verkar medelmåttiga, inte minst med tanke på hennes långa erfarenhet. Delvis tror jag att det beror på att Barbro litar mycket till korrigeringar och de har vanligen en kortvarig effekt. Träningen börjar faktiskt egentligen först när man inte längre behöver korrigera! Korrigeringar kan också rentav göra problemet värre. Kanske hon också jobbar för lite med relationen mellan hund och ägare?

Kanske Barbro är nöjd med de resultat hon får. Men det är bara genom att inte vara nöjd som man utvecklas och blir bättre.

Men jag får inse att hon passar utmärkt i ett program som Gokväll. Gokväll har kallats "som Hemmets Journal i TV", och det var en träffande beskrivning. Tittarna väntar sig underhållning och förströelse, och en gnutta information, och det får de. Det är också lätt att gilla Barbro. Hon är en enkel och okonstlad människa och hon skapar och sprider intresse för hundträning. Och det är ju förstås bra.... 

Nu ska jag försöka lämna Barbro ifred... (men Orsa kompani lovar ingenting bestämt!)
.