Min katt är död

.
Det har varit "mycket" i augusti. Bland annat var jag tvungen att avliva min katt. Han blev nafsad av en hund den 9 augusti och sprang iväg och försvann. Jag efterlyste honom på diverse sätt, ropade och letade, men förgäves. Den 20 augusti kröp han fram mot gångvägen strax utanför mitt hem med förlamad bakkropp. Jag tog honom till veterinären, men det fanns inte mycket att göra.

Jag har alltid haft katt, sedan över 20 år. Nu är Tusse borta och det känns väldigt ledsamt. Framför allt är det tungt att veta att han fanns i närheten, bara kanske 50-60 meter bort. En ganska öppen plats med få gömställen. Han har gömt sig för alla. De säger att katter gör så. Ingen lös hund har hittat honom heller. Han har väl legat och försökt läka det sår som han säkert fick från hundnafset. Det är min teori. Men skadan ledde till bakdelsförlamning. 

Men dag 12 bestämde han sig för att ta sig hem. Han hade då inte ätit på 12 dagar och nog bara fått lite dagg att dricka. Han släpade sig fram på frambenen till gångvägen, där en bekant till mig hittade honom, såg telefonnumret i halsbandet och ringde mig. Hon sa "Han skulle hem! Jag fick hålla i honom för att han inte skulle fortsätta mot din bostad".

Jag har Väsby djursjukhus alldeles nära och de har kapacitet att ta emot akutfall, så dit körde jag med Tusse. De röntgade honom. Skelettet såg helt ut på bilderna, konstigt nog. Veterinären trodde inte att hundbettet var orsaken till förlamningen. Hon gissade att han hade oupptäckt kronisk njursvikt, delvis baserat på att han var så mager. Ja, det var han. Men jag kan inte säga om han var mager redan innan eller om han bara var slank och sedan magrade under de tolv dagar han var borta. Anyway, av njursvikt kan det tydligen bli blodproppar, som i sin tur ger förlamning om de sätter sig på fel ställe. Hon sa att nästa steg var att ta blodprover.

Men tyvärr, ska jag skamset erkänna, var inte Tusse försäkrad. Och de är inte billiga på Väsby djursjukhus, särskilt inte när man kommer in som akutfall. (Tur att du blev hittad på en vardag i alla fall, Tusse!) Jag hade känslan av att det var kört och att vi inte skulle bråka mer med honom. Även veterinären gav inget hopp utan antydde nog samma sak mellan raderna. Och en ordentlig undersökning och behandling hade säkert gått på många tusenlappar. Jag valde avlivning och det var rätt beslut, även om det gör ont..

Han fick vatten, han drack mycket. Dittills hade han hållit uppe framkroppen stödd på frambenen. Han hade jamat som svar på mitt prat och velat hålla kontakt med mig medan jag strök honom många, många gånger. Han till och med trampade med framtassarna. Men så tänkte jag att han måste vara utmattad och lade varligt ner honom på sidan i den stora transportburen. Och då låg han så stilla. Han pep bara lite när den lugnande sprutan kom, den svider tydligen. Visade ingenting när den dödande sprutan kom. Han hade ingen motståndskraft kvar.

Priset stannade på totalt ca 3700 kr. Ja, vad är en medelålders katt värd? Jag vet inte hans ålder. Jag hittade honom 2004 som vuxen. Vi hade inget riktigt nära förhållande. Tusse gosade ibland en stund vid läggdags, men på dagarna var han utanför min lägenhet på allmänningen. Han gillade inte alla hundarna. Jag har ju under senare år passat många hundar på mitt hunddagis/hundpensionat Men det känns ändå svårt att ta beslutet att döda ett djur.

Jag är så tacksam att Tusse lyckades krypa fram från var han nu var medan han ännu orkade, så att vi fick en sista stund tillsammans. Jag har sörjt och undrat varför det blev så här. Jag känner skuld. Jag borde ha gjort mer... Borde försäkrat honom. Borde låtit ta de där blodproverna. Borde satt upp lappar från dag 1. Men jag trodde att han inte blev skadad av hundnafset, utan höll sig undan för att jag just under denna tid hade ovanligt många hundar hemma på hundpensionat. Kan det ha varit så? Han verkade inte ha ont när han hittades och när jag bar in honom i transportburen. Hade veterinären rätt? Fick han en blodpropp under tiden som han höll sig borta hemifrån? Ungefär som en människa plötsligt kan få en stroke? Nu är det för sent att få svar. Jag måste försöka släppa det här.

Och jag är rädd för att jag är mer hundmänniska än kattmänniska. Min första hund Teista sörjde jag i två år. Tusse hittade jag och sedan bara fanns han hos mig. Han fick ställa upp på valpkurs och låta valparna nosa på honom. Han var inte direkt glad i det. Däremot kom han alltid fram om jag tränade någon hund i t ex hundmöte. Han retades, satte sig i närheten och lät den andra hunden göra utfall. Så hunden lärde sig både att gå förbi andra hundar och gå förbi katt, det såg Tusse till.

Nu blir det ingen mer katt, inte på länge i alla fall.

Jag har en sista fråga till dig som läser detta - vet du något djursjukhus i norra Storstockholm som lyckas med att "ha allt" - bra utrustning, bra kunskap och erfarenhet, bra tillgänglighet, bra priser och personligt  bemötande?
.