Konsultation med Mervi Kärki!

.
Kan en hundpsykolog (jag) ha problem med sina egna hundar? Jo, faktiskt. Draka har ofta skällt för mycket när det har ringt på dörren. Och Asta har allt oftare stulit mat när jag har varit hemifrån! Jag har inte lyckats lösa problemen själv. Jag kände att jag måste söka hjälp, och jag valde att köpa en hemkonsultation med Mervi Kärki, Sveriges första "dog listener". Läs vidare om hur det gick...
Jag hade inte så stora förväntningar. Jag kände till metoden ganska väl genom Jan Fennells böcker, som jag har, och även hennes video, men jag hade inte fastnat riktigt. En anledning var nog att det ger så mycket mer att få personlig hjälp och se med egna ögon hur de egna hundarna reagerar. Och så kanske man måste ha uttömt sina egna idéer först...

Mervi ringde på dörren och det kändes trevligt och avslappnat direkt. Under konsultationen hade jag dels mina två hundar hemma, dels två andra hundar. Och oj, vad hundarna svarade på metoden! Det var som om vi bara behövde göra en övning en enda gång för att hundarna skulle förstå. Framför allt blev de väldigt lugna.

Det som jag nog blev mest imponerad av var metoden att "Tacka, Titta efter, Ta bort". När hunden hör eller ser något, och skäller, så tackar man hunden, går dit och tittar efter, går sedan därifrån om det inte var någon fara. Om hunden inte vill acceptera ledarens beslut utan fortsätter att skälla, så ser man till att hunden inte kan behålla sin vaktposition, utan den ska flyttas undan därifrån, helst ledas i koppel för att man ska slippa ge uppmärksamhet till hunden. Det fungerade utmärkt. Jag behövde sätta in Draka på toan en gång, men sedan var hon tyst.

Sedan fick jag nya tankar kring Astas problem med att stjäla. Orsaken var att hon blev orolig när jag gick hemifrån, kopplat på något sätt till mitt bristande ledarskap. (Kanske förvärrat av att jag ibland har blivit arg, och tränat "Låt bli" och gjort en stor grej av det...) En av de fyra hörnstenarna i Amichen Bonding är hur man uppträder i samband med separation. Man går hemifrån utan att fråga hunden, man kommer tillbaka lika nonchalant. Jag fick gå ut från lägenheten och Mervi filmade. Asta gjorde nästan direkt en lov i köket, den lilla råttan... men så liksom ångrade hon sig och återvände till en plats i hallen där hon hade uppsikt över ytterdörren. Detta troligen för att vi tidigare varit så lugna och trygga och ignorerat hundarna.

Att ignorera hunden är ett mycket viktigt sätt att säga "Jag är bäst och jag har allt under kontroll, jag behöver inte dig". Man ska inte "försöka lugna" en orolig hund. Att ignorera den hjälper hunden mycket mer, mycket snabbare. Det man måste komma ihåg är att ens egna modersinstinkter leder en fel när man har med hundar att göra. Enligt min erfarenhet så har de flesta kvinnliga hundägare mycket svårt att låta bli att behandla sin hund som sitt barn. Men hunden är en ättling till vargen. Vi måste förstå och hedra djuret i hunden, för de gamla instinkterna sitter ännu i. Cesar Millan säger förresten samma sak.

Mervi gick också igenom Gestätning (att man demonstrerar att man äter före hunden). Ska det vara så viktigt att äta ett kex före hunden? Ja, det handlar om överlevnad. Flockens ledare måste ha kontroll över maten. Men också detta att man delar med sig av "resterna" skickar starka signaler!

Vi avslutade med att gå ut och träna på vem som leder jakten - dvs promenaden. Tre av mina fyra hundar gick bra i koppel, ofta bakom mig, men den fjärde var en boxer som var ganska ny (var på hundpensionat hos mig)och den ville gärna dra i kopplet. Här fick Mervi kämpa lite, det var inte samma "trolleri" som när vi var inomhus. Har man flera hundar och en av dem drar i kopplet så får man jobba separat med "flockens svagaste länk". Här handlade det mer om allmänlydnad och jag kände mig lite mer hemma.

Mervi stannade i fem timmar! Både jag och hundarna var helt slut, så vi sov ett tag sedan.

Och senare på kvällen vilade min Draka så tryggt. Hon, som så ofta har viftat på svansen och tittat på mig med stora runda ögon, lyfte inte ens ögonlocket fast det gick folk utanför dörren. Hon hade definitivt fått en ny tilltro till mig som hemmets väktare! Inte heller "smaskade" hon när jag strök henne, vilket hon har gjort ibland. Båda mina hundar såg på mig med nya ögon, särskilt tydligt då Draka, den osäkra.

Efter besöket har jag känt mig både omskakad och inspirerad. Jag såg ju ett flertal gånger under konsultationen hur hundarna tycktes förstå precis, hur de kunde koppla av direkt när jag tog ansvaret.

Jag har länge ansett, ja vetat, att det är viktigt att vara flockledare, men har ju hittills kört mera på Cesar Millans linje. Även i Amichen Bonding är det viktigt att vara flockledare, och det finns paralleller att dra mellan de två metoderna. Men det finns också viktiga skillnader. I Amichen Bonding kan man inte ta ledarrollen, man måste låta hunden välja en till ledare. Och man ska inte tvinga hunden eller konfrontera hunden på något sätt. Hunden är ingen fiende som man ska kriga mot. "Hunden är bara hund..."

Senare när jag berättade om besöket för en "hundkvinna" så kom teorin fram att Amichen Bonding kanske passar för något lugnare hundar som blir osäkra när ägaren inte är en god ledare - medan Cesars metoder passar bättre för tuffa hundar som biter etc. Vet inte om det stämmer dock.

Den här recensionen får räcka. Du som vill läsa om metoden rekommenderas att köpa Jan Fennells andra bok som heter "Du och din hund".

Mervis hemsida är:  http://www.hundinspiration.se/start/

Jag planerar att själv gå en grundutbildning till Dog Listener hos Mervi i höst.

Och jag kommer att införliva viktiga bitar från Amichen Bonding i min ledarskapskurs - och förstås i mitt vardagsliv med hundarna.

.