Isländsk fårhund är min favoritras!

Jag valde isländsk fårhund när jag skulle köpa min första hund och det har jag inte ångrat en sekund! Den är som tur är inte så känd och har därför sluppit "populäravelns" ofta negativa inverkan.

Varför är då isländska fårhund min favoritras?

Rasen är intresserad av träning och hundsporter utan att kräva ständig aktivering. Den kan koppla av en regnig dag.

Den har ett mycket charmigt leende.

Den är klok, snäll och tålig.

Den är också en vacker hundras med sin ofta gulröda färg med vita tecken och sitt rakt igenom sunda utseende. Inga hängande ögonlock, inga hängande läppar eller annan slapp hud, inga tunga öron.  Man får dock se upp med vikten. En del foton i hundböcker etc visar för tjocka islänningar. Spetsar blir ofta tjocka eftersom de är överlevare och äter när det bjuds.

Den är frisk och sund, lagom stor och klarar den svenska vintern utan kläder.

Den har låg jaktinstinkt och följer med i skog och mark utan koppel.

Isländsk fårhund är vänlig - skäller när folk kommer men välkomnar besökarna. Den är utmärkt med barn och kan även umgås med andra djur.

Den är trogen och självständig på samma gång. Behöver styrning och en så kallad "fast hand", men också massor av belöning, uppmuntran, lek och motivation.

En nackdel med rasen är att den kan vara skottberörd.

En isländsk fårhund ska bo nära skog och mark, eller på landet. Jag har lyckligtvis bara en enda gång träffat en isländsk fårhund som bodde mitt inne i Stockholm, men det var en hund för mycket.

Vi får hoppas att det aldrig kommer någon film med en isländsk fårhund som hjälte, eller att någon president eller Hollywoodstjärna köper en, så att rasen kan få fortsätta vara ungefär så som den har varit i ungefär tusen år!