Att ignorera hunden när den gör fel hjälper ofta men inte alltid

På den amerikanska hundträningsmarknaden finns en rad olika e-böcker som man kan köpa och ladda ner, med eller utan tillhörande DVD's. I dag såg jag att en av dem hade översatts till svenska. http://www.hundlydnad.com/system/   I deras nyhetsbrev påstår de att i princip ALLA hundens felbeteenden beror på att man har gett den uppmärksamhet vid fel tillfälle. Om det vore så väl!
.
Jag har visserligen sedan många år ofta använt mig av en teknik som jag kallar för "Lyktstolpen", där man bara står och håller i sin hund i långt koppel ända tills den tappar intresset för vad-det-nu-är. Så fort hunden slakar kopplet och slappnar av (dvs inte längre "fixerar sig") så börjar man berömma. Det gör att hundens intresse för ägaren ökar, då berömmer man ännu mer! Och för att skynda på processen anser jag att det är lämpligt att belöna med godis också, när hunden väljer att återvända till sin ägare helt frivilligt. Godiset kan man senare banta bort.

Jag vill inte starta en lek med en hund som alldeles före kanske har varit uppstressad av att en annan hund dök upp. Godis däremot har en lugnande effekt.

Igår körde jag en repetition på "Lyktstolpen" på två små heta terriers som behövde träning i hundmöten. Det var den andra lydnadsträffen. Första träffen hade den fungerat riktigt bra med Lyktstolpen. Hundarna släppte ganska fort intresset för de andra hundarna som jag dök upp med.

Men nu bestämde sig min katt Tusse för att "hjälpa till" med träningen. Han gör så ibland. Dvs han sätter sig på lite lagom avstånd på gångvägen och bara tittar bort. Terrierna blev - galna! Vad är HUND-störning mot KATT-störning?? Med den ena hunden stod husse nog i en kvart utan att få någon kontakt alls. Fast Tusse inte rörde på sig. (Det var faktiskt en katt till i närheten, men längre bort)

Terriern struntade i kycklingen fast vi satte den mot hans nos.

Möjligen började han lugna ner sig lite... då gick Tusse iväg en bit längre bort, vilket genast drog igång den igen!

Vad göra?

Cesar Millan har en del bra idéer. En av dem är att små felbeteenden kan ignoreras, men stora felbeteenden måste man bemöta på något sätt.

Den metoden som funkade bäst för att stoppa hundarna (särskilt för ägarna) var att markera en gräns med benen som hundarna inte fick överskrida, och dessutom ta hjälp av kort kopplet för att hindra hunden från att ta sig förbi. En stark och bestämd röst behövdes också för att hunden skulle förstå att ägaren inte bara var ett fysiskt hinder i vägen, utan faktiskt lade beslag på markyta, "claimed their space".

Det funkade rätt så fort, och sedan brydde sig hundarna mycket mindre när t ex en hundägare dök upp på vägen.

Sedan kunde jag låta den hetaste terriern av de två lukta på Tusse i rumpan - han som skällt på honom i en kvart just före! Och som var fem år och aldrig hade hälsat på en katt innan.

Man kan kalla det ledarskap. Eller dominans. Man sätter förbud och man sätter gränser.  Enkelt i teorin men svårt i praktiken. Det handlar ju så mycket om vilken bild hunden har av dig som ska sätta förbudet. Har du kanske tidigare varit väldigt eftergiven och alltid låtit hunden få sin vilja fram, i stort som smått?

Du måste våga tro på att du har rätt att säga till din hund att den inte får göra vissa saker. Om du tror på det, så kommer hunden höra på din röst att du har det rätta självförtroendet och självsäkerheten som en ledare måste ha, om denne vill ha någon som lyssnar.

Viktigast av allt när du ska sätta ett förbud är att du försöker och kämpar och inte tänker ge dig. Och att du känner dig stark och bestämd och självsäker - men ändå inte ilsken och arg. Det är en mycket viktig skillnad mellan att använda en "hög bestämd röst" och att skrika åt hunden. I det ena fallet väntar du dig att hunden ska svara med att sluta, lugna sig, visa lite undergivenhet. I det andra fallet ventilerar du mest din egen ilska.
Din intention och inre styrka är alltså viktigast.

Men sedan kommer lite teknik in också. Det hjälper inte att t ex rycka tillbaka hunden gång på gång, med kopplet rakt över ryggen. Då åker den ju bara bakåt - och framåt igen osv - och den släpper inte t ex katten eller hunden med blicken en enda gång!  Det är blicken du måste bryta.  Antingen genom att föra ut kopplet rakt ut åt sidan och vända hunden mot dig med kopplets hjälp (för den lyssnar nog inte om du kallar på den). Eller genom att bestämt ställa dig i vägen för hunden och säga typ "Här går gränsen!" tills hunden sätter sig - utan att du behöver säga "sitt"!

Så ibland hjälper det inte att ignorera. Men till en ganska stor del stämmer faktiskt det här resonemanget att felbeteenden beror på att man har gett hunden uppmärksamhet då. I början på nästan varje lydnadskurs jag håller så är det första jag lär ut att ägarna ska ignorera hunden när den gör fel, men vara snabba med att ge positiv uppmärksamhet när den gör rätt - t ex sitter lugnt hos dem.

Det är väldigt lätt att glömma bort hunden när den gör rätt, och då har den ju inget för att motstå alla frestelser runt omkring! Och ge inte bara en liten godbit. Det är minst lika mycket din uppmärksamhet som hunden är ute efter.

Men folk brukar göra så här:

1. När hunden skäller på något:   Ägaren:  "Nej, Fido, det är inte farligt, kom nu här. Inte ska du skälla på katten. Titta vilken fin kisse...  Kom nu Fido. Fidooo! Fido HIT!  FIDO!!" Ägaren drar också mycket i kopplet, vilket också är en form av uppmärksamhet, en form av reaktion.

2. Hunden slutar då (mot förmodan!) att skälla.   Ägaren:  "Bra!" och ger en Frolic. Sedan är det slut på det positiva. Om hunden fortsätter att uppföra sig väl så blir detta ignorerat.

3. Hunden återgår till att skälla. Det var roligare...

Hundträning kan alltså vara ganska enkelt:

Lär dig att ge hunden mer reaktion och mer uppmärksamhet och mer belöning när den gör BRA saker än när den gör dåliga saker!

Och vid de tillfällen det inte hjälper, bli mer bestämd och sätt gränser - men utan ilska.
.