Drag i kopplet är främst ett "motståndsproblem"

.
En hundpsykolog sa att när hunden drar i kopplet så är det ett energiproblem. Motiveringen var att hundar ju ofta, som bekant, drar mindre på vägen hem än på de gör på vägen ut. Och visst - det viktigaste är att hunden får motion. Cesar Millan låter en hund dra honom på rollerblades om den uppenbarligen har fått för lite motion. Men de flesta svenska hundar får nog tillräckligt med motion. Det handlar snarare om två andra problem - framför allt ett "motståndsproblem" samt, i andra hand, ett "relationsproblem".
Hunden som drar i kopplet gör det för att den tjänar på det. Så kan man allra enklast uttrycka saken.

Hunden är full av energi, den vill därför röra sig framåt - och får också komma framåt, om den bara tar i lite extra!

Hundens kamplust lönar sig, detta att den "tar i extra". Kamplust vill vi nog gärna belöna i andra sammanhang, men kopplet ska hunden inte kämpa emot. Om inte syftet med träningen är att hunden ska dra, förstås!

Den vanliga familjehunden ska lära sig att det inte lönar sig att ta i extra, inte mot ett koppel i alla fall. Bara när den slakar kopplet så får den gå igen. Varje gång hunden börjar dra, så ska du alltså stanna och stå helt stilla, även hålla armen stilla (mot din kropp). Ge hunden tid att  upptäcka att det inte lönar sig att kämpa emot, men däremot lönar sig att ge efter. Ge efter-beteendet ska förstärkas gång på gång.

Processen kallas negativ förstärkning.  Negativ förstärkning är inte särskilt negativ. Ordet "negativ" har faktiskt en annan betydelse, dvs "ta bort". Negativ förstärkning = Hundens beteende gör att något dåligt tas bort - i det här fallet "känslan av spändhet". Hunden lär sig att ta bort det spända kopplet, samt att även under gång hålla kopplet slakt. Hundar gör alltid bara det de tjänar på.

För att göra övningen ännu mer effektiv så behöver du inte vänta på att hunden ska börja dra. Nej, du kan själv börja dra i kopplet! Taskigt? Mjaa, men då lär sig hunden ännu snabbare! Lättast är att börja träna när hunden är stilla. Segdra lätt i kopplet så att det blir spänt, samt obekvämt för hunden. Dra det t ex rakt ut åt sidan. Nu kickar antagligen hundens "motståndsreflex" in. Det är den reflexen som hunden ska övervinna. Stå bara lugnt och vänta tills hunden tar några steg åt samma håll som du drar kopplet, så att kopplet slaknar.

Du kan också dra hunden mot dig. Snällast är förstås att inte släpa på hunden (framför allt inte i början av träningen!), utan bara låt kopplet vara långt - och spänt. Stå stilla och avvakta. Stirra inte på hunden. Locka inte på den! Låt den använda sin hjärna. Den ska lösa problemet själv!  Jag brukar dock hellre vända ryggen till ifall jag drar hunden mot min riktning. Min tanke är att jag inte vill att hunden ska se på mig samtidigt som den upplever ett motstånd. Jag behöver ju inte se på hunden - precis som hunden så känner jag när den gör rätt, dvs när motståndet i kopplet upphör.

Samma princip är verksam när hunden hamnar på fel sida av en lyktstolpe. Stå stilla och låt kopplet vara långt och spänt och ge hunden tid att lösa problemet.

Inlärningen går ännu fortare om hunden efter den negativa förstärkningen (dvs lättnad från spändhet) dessutom får positiv förstärkning. I så fall ger du även godis när hunden slakar kopplet. (Ge godiset i "rätt" riktning, så att kopplet slakas ännu mer) Hunden får en dubbel förstärkning, dubbel vinst.

Straff? Korrigering?  I stället för att jobba med förstärkning så kan vi välja att jobba med motsatsen - dvs korrigering, eller det som i inlärningspsykologin kallas för "straff". En liten skillnad finns dock. Jag tolkar "korrigering" som att man dels bestraffar fel beteende, dels hjälper hunden till rätt beteende.

Vid träning med straff ligger fokus på vad hunden inte ska göra - i det här fallet dra i kopplet. Eller snarare - den lär sig vad som händer efter det att den har gjort fel. Vilket kanske leder till att den slutar göra fel, kanske inte. Straffet måste vara avskräckande för att hunden ska undvika det beteende som ledde till något obehagligt. Men hundar har svårt för att ändra sitt beteende genom bestraffning. De är mer programmerade för att undvika den plats där bestraffningen skedde, eller undvika den person (eller hund) som utdelade obehaget. Straff fungerar dåligt som en ren "beteende-förändrare".

Det är därför som elhalsband för hund inte är tillåtna i Sverige, medan elstängsel för hund faktiskt är tillåtet. Det är lätt för hunden att förstå att ett stängsel "sticks". En taggig buske sticks. Djur kan stickas, sparkas och bitas.  Bäst att hålla sig undan! Men att det gör ont "om jag gör så här" - det är svårt att förstå!
För att hunden ska ha en chans att förstå, så måste straffet genast följas av lättnad (negativ förstärkning). Dvs koppelrycket drar hunden åt rätt håll, så att den genast efter koppelrycket känner att "här, närmare min ägare, är den trygga platsen".

Jag tror att den största nackdelen med ett korrigerande koppelryck (som vi förutsätter inte skadar hunden) är, att det är föraren som flyttar hunden bort från motståndet. Men det är ju hunden som ska lära sig att minska motståndet. Gör inte jobbet åt hunden! Då lär den sig inte ordentligt. Den lär sig bara att "det är säkrast att hålla sig nära min ägare, då kommer inga läskiga ryck". Och det är inte rätt lärdom.

Du kan efter några få veckors daglig konsekvent träning ha lärt din hund att hålla kopplet slakt, om du bara stannar och själv låter den, i egen takt, upptäcka varje gång att den ska ta bort det lilla motståndet genom att flytta sig närmare föraren, för att få gå vidare (och gärna få beröm och godis också, då går inlärningen ännu fortare)

Obs! Denna träning att inte dra i kopplet kan inte utföras med ett rullkoppel. Använd ett vanligt koppel! 

Däremot är det inte helt nödvändigt att ha halsband på hunden. Det kan gå med sele också, om hunden är fysiskt känslig.

I andra hand är dragande i koppet också ett "relationsproblem" och kanske också ett "följarproblem".
 
Detta ämne förtjänar ett eget inlägg, som kommer snart i bloggen!
.