.
Om en person som är osäker på hundar (främst manliga personer) kommer och hälsar på så vill Draka gärna zooma in när de går förbi och ge dem ett litet, litet nafs i vaden. De flesta bryr sig inte, och då slutar Draka. Men brorsan reagerade annorlunda.
Fan, hon bet mig! Koppla hunden! Hon är ju farlig! - så var hans reaktion. Brorsan menar att han inte är hundrädd. Fast det är han. Han undviker Draka och vill inte ha med henne att göra. De har aldrig hälsat. Hon har aldrig fått nosa på honom. Hon tycker att han är skum! Antagligen har hon dåliga minnen av män från sin tid i Polen också (Draka har varit på två olika hundstall i Polen och kom sedan till Sverige).
Det här blev en utmaning för Hundpsykologen! Både för att det handlar om både känsla och beteende, och för att den inblandade inte vill vara med på träningen.
Vill man ha bort ett beteende, så ska man se till att det inte lönar sig. Det kan ske antingen genom att hunden får någon sorts korrigering, eller helt enkelt inte får någon vinning.
Beteendet kan inte ignoreras bort. Brorsan reagerar varje gång, fast hon nafsar löst. (Fast jag var inne på att ändra på brorsans känsla genom att erbjuda honom 20 kr varje gång Draka bet honom, men det ville han inte)
Korrigering då? Brorsan ville ju helst inte behöva göra något över huvud taget. Skulle jag ropa "Nej!" el dyl när hon zoomar in med nosen? Pappa kör lite den varianten.
Vill man ändra på en känsla, t ex förändra Drakas negativa känsla mot brorsan till något mer positivt, hur gör man då? Han vill inte låta henne hälsa och han vill inte ge henne något godis.
Det visade sig att brorsan var villig att ha en liten duschflaska på sig. Och han fick lov att gå med på en träningsstund. Första träningen gick ut på att brorsan skulle få kontroll - känna sig mer säker och bete sig mer säkert. Vi var i köket på vårt stora sommarställe. Jag instruerade: "Säg på ett lugnt och bestämt sätt "Bort! Bort!" och gå sedan rakt emot henne, sikta med duschflaskan och spruta så att hon flyttar sig undan."
Draka flyttade sig genast undan och brorsan avstod från att spruta vatten, han tyckte inte att det behövdes.
"OK, sa jag, gör samma sak utan flaskan då. Bara peka med handen. Hon ska flytta sig ur vägen när du ska fram."
Det gick också bra.
Metoden hade viss framgång. Men en gång tyckte brorsan att hon kom för nära och måttade en spark så att Draka blev tydligt rädd. Jag blev upprörd. "Vad då, hon skulle ju lära sig att hålla sig undan!" sa brorsan.
"Ja, men du skulle inte skrämma hunden! Du skulle bara på ett lugnt och bestämt sätt hävda din kroppszon!"
Efter det (inklusive min upprörda reaktion!) så blev Draka så osäker att hon kunde skälla även när andra i familjen eller släkten dök upp (som också fanns på sommarstället).
För orsaken var ju att Draka var osäker på brorsan, och nu hade hon fått anledning att vara ännu mer osäker. Suck!
Men det gick ändå att vända, och det fort. Jag insåg att här måste vi satsa på att förändra Drakas känsla! Jag gjorde så här.
Så fort Draka såg brorsan eller han var i närheten, eller så fort hon hörde hans röst, så gav jag henne helt enkelt godis som jag alltid hade på mig. Ibland sa jag också glatt typ "vad roligt med brorsan!" och testade att busa lite med henne och rufsa om i pälsen och försöka "lösa upp" hennes spända försvarsattityd. (Du som läser kan googla på "jolly routine" om du vill)
Succé! Efter några få dagars träning med godis och glädje så var hon tyst och avslappnad fast brorsan var nära!
Ja, det är bra att ha en hund med små problem här och där. Man lär sig ju inte att lösa problem om det inte finns några.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar