.
Jag fick en anonym kommentar. Jag raderade den. Och funderade igen över det här med anonyma inlägg. Är svenskar ängsligare än andra folk, mer rädda för att bli sårade till kropp och själ?
Vi läser i tidningen ibland om hur en person har blivit attackerad med många människor runt sig, som inte har brytt sig om att hjälpa. Om någon har hjälpt till så är det oftast invandrare.
Varför är det så? Är vi uppfostrade till "Sköt dig själv och skit i andra"? Jag läste en undersökning i DN om att svenskar är mindre villiga att osjälviskt hjälpa än flera andra nationaliteter. Kan det bero på att vi har sluppit krig för länge?
Tänk på de människor runt om i världen som bor i militärdiktaturer där hundratals människor avrättas per år, och hur de ändå öppet och modigt strider för sin rätt att ha en avvikande politisk åsikt eller få vara homosexuella. Då blir det väldigt futtigt att inte våga skriva sitt namn under insändare i tidningen eller på diskussionsforum om hundträning.
Regerar Jantelagen oss så hårt? Slår vi ner så hårt på folk som sticker ut lite och sticker upp lite? Varför inte bli mer tolerant och tillåtande? Låt folk tycka vad de vill! Men man kan förstås formulera sina åsikter lite lagom hänsynsfullt och ödmjukt och inte vara alltför kaxig. Då tror jag att man slipper påhopp. Jag har fått påhopp endast när jag har skrivit inlägg när jag har haft en "dålig dag", och då formulerat mig för vasst. Jag har ofta haft känslan efteråt att "det där kommer någon kritisera", och en eller ett par människor har också gjort det (oftast anonymt).
Jag har dock väldigt sällan, i princip aldrig någonsin, fått arga mejl, och detta fast jag ofta skriver om hundträning med utgångspunkten att enbart positiv förstärkning inte räcker till.
Vissa saker skulle jag förstås gå igång på. Skulle jag kunna vara nära vän med en sverigedemokrat som tycker att ju fler infödda svenskar, desto bättre blir Sverige? Eller med en jude som tycker att religionen är så viktig att hen (=han/hon) bara äter kosherslaktat kött? Alltså kött där djuret har dött genom förblödning. Jag vet inte!
Men vi behöver ändå alla träna på att skilja mellan åsikt och person - eller hur?
På Facebook är ju folk faktiskt ganska öppna och är medlemmar i alla möjliga gruper. Där vågar folk skylta med vad de gör och vad de tycker, även utan att man är godkänd som "vän". ? Kanske för att själva kulturen där går ut på öppenhet? Jag har varit på Facebook tidigare, men jag tycker inte att jag hinner, att det är för mycket pseudovärld. Och säkerheten är visst inte så hög?
Jag önskar att du som skriver en kommentar skriver under med ett namn - helst ditt eget! Det kommer öka chansen att jag publicerar din kommentar. Och det ser mycket trevligare ut med ett namn. Tänk om alla gjorde så. Då skulle det kanske inte längre vara så hemskt att ha åsikter hit och dit. Vi skulle bli "avtrubbade". Och kom ihåg att även om vi kanske idkar mycket självcensur, så kommer i alla fall inte polisen föra bort dig till en fängelsehåla att ruttna eller avrättas. Du kommer inte förlora jobbet heller (jo, kanske om du är förskollärare och skriver att du är pedofil). Du kommer antagligen inte ens få några arga mejl.
Men det sitter väl djupt i oss, viljan att bli accepterad och inte bortstött. Och kritik kan skada vår självkänsla svårt, särskilt om vi inte från början, av föräldrarna, har fått höra hur värdefulla vi är. Men skulle det inte gå över om vi började öva oss på att bli mera synliga och våga ta lite mer plats? Och dessutom övade på att tänka "jaha, så tycker hen, jaha, jaha".
Några spridda tankar hit och dit. Håller på att sakta kika ut ur vinteridet med lite nya krafter.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar