Barbro Börjesson tränar hund på samma sätt år efter år

.
Det är en ny säsong för "Hundskolan" i TV-programmet Gokväll, för jag vet inte vilket år i rad. Programmet är antagligen populärt. Hundtränaren är en äldre kvinna som heter Barbro Börjesson. Hon har tränat hundar i många år, 40-50 år skulle jag tro. Och hon är fast förankrad i gammaldags hundträning. Hon har inte ändrat sig (dvs utvecklat sig) alls under alla de år som "Hundskolan" har gått.

Vill du veta Barbros koncept? Det avslöjas här! Det är väldigt enkelt:

1. Först ska du träna lydnad - oftast sitt eller inkallning. (Här stannar du om felet beror på rädsla, t ex ljudrädsla eller separationsångest.)
2. Om det inte hjälper (det gör det sällan) så ska felet korrigeras. Om hunden ofta är kopplad när den gör sitt fel, så prövar du först att sätta på hunden en strypkedja och rycka i den när hunden gör felet. Använd också en arg röst.
3. Om det inte hjälper, eller om hunden oftast är lös i felsituationen, så använder du kopplet och strypet som kastredskap i stället. Även här tillsammans med arg röst. Du kastar först bredvid. Om det inte räcker, och hunden är mentalt stark, så kastar du på hunden. Obs! Om det är en liten hund så kastar du något mjukare än en kedja, t ex en vante.
4. Till slut har du en hund som har insett (oklart för hur lång tid) att det blir väldigt jobbigt att göra det där felet och därför förhåller sig passiv.

Vad har det varit för problem nu i mars då?  (Ni kan se de senaste avsnitten på www.svt.se/play)

Tisdagen den 9 mars: 
Leo, en bichon frisé, smiter ut genom dörren när den kan. De provar först med lydnad (fas 1) - i det här fallet inkallning. Det hjälper inte helt, hunden smiter ändå ut. Då vidtar korrigeringsfasen och eftersom hunden ska fungera utan koppel så går de till fas 3 direkt: Arg röst + kastmetoden, vante i det här fallet, eftersom det är en liten hund. Efter korrigeringen upprepas lydnadskravet, dvs inkallningen. Resultatet till slut är att hunden följer matte ute samt inomhus med tvekan följer matte förbi en öppen dörr.
Barbro kramar hundägaren, som är glad.
Hur det gick sedan får vi inte veta.
Min kommentar: Lydnadsträning behövdes, men Leo är säkert också understimulerad, dvs har tråkigt. Matte bör ta sig tid att göra mer med hunden under dagen.

Tisdagen den 16 mars:
James, en bearded collie, är rädd för ljudet från gräddvispen. Uppfödaren sa att hundägaren skulle kontakta Barbro. "Kan inte hon lösa det så kan ingen". Eftersom det handlar om rädsla så stannar Barbro kvar på fas 1, lydnad - inkallning. Hunden får springa till matte förbi gräddvispen som ligger på golvet, matte busar med en boll. Låta honom komma till matte, som håller i visparna (nu är hunden mer tveksam). Låta honom busa i snön för att allmänt låta honom bli gladare och få vila från träningen. Köra inkallning medan vispen går ute i köket. Dra hunden till sig i kopplet när den är för rädd och inte törs komma. Gå runt i bostaden med avstängd visp för att "mala in självförtroende i hunden". Hundägaren är skeptisk, hunden sitter och flåsar.
Barbro kramar hundägaren.
Uppföljning: Hunden ska kanske tillbaka till uppfödaren, för att få miljöombyte!

Det här avsnittet är (extra) tråkigt. Det finns nog många hundpsykologer som hade kunnat hjälpa denna hund bättre. Barbro försökte med "flooding", dvs att "låt ljudet stå på, vänj dig vid det otäcka, och lyd dessutom". Inte undra på att det inte gick. Ljudet var på för länge, nästan inget positivt hände, tvärtom kom höga krav på lydnad, krav som hunden inte klarade. Och att dra i hunden gjorde det bara värre. De skapade faktiskt en situation där hunden från början gärna kom till matte, men på slutet vägrade. Aj aj aj...
Själv hade jag prövat motbetingning i stället. Låt någon ha på vispen bara en sekund i köket med stängd dörr - och ge sedan något underbart gott, t ex en bit fläsk eller glass eller pannkaka eller vad nu hunden älskar. Ljudet ska komma att betyda godis, helt enkelt. Och så stärker man hunden rent allmänt genom att låta den jobba självständigt, t ex med spår- och leta-övningar, kanske klättra på hinder i skogen mm. Men "ledarskap" och krav ger inte själv-förtroende.

Tisdagen den 23 mars:
Keanu, en ung schäferhanne, hälsar på ett våldsamt sätt, hoppar och nafsar, men bara på lek, av kamplust - han är inte aggressiv. De prövar först med lydnad - sitt. Det hjälper inte.  Hunden hoppar ändå på Barbro. Ägaren rycker i strypet, hunden blir då mer triggad.
Över till fas 3. De tar av kopplet och kastar det i stället, när hunden hoppar. Först kastar Barbro bredvid två gånger (eller så träffar hon inte ordentligt). Tredje gången skriker hunden till. Här är jag säker på att hunden får kedjan rätt i skallen. Nu först förstår den att det är en dålig idé att hoppa och nafsa. Kunde inte Barbro med sin mångåriga erfarenhet förmedla det till hunden på något annat sätt??
Mycket träning är säkert bortklippt, fler koppel kastas, men sedan får vi se hunden ligga lugnt hos ägaren utan att hoppa när Barbro går förbi.
Och så vill Barbro kramas som vanligt.
Hundägaren hälsar att det har gått bra efteråt, hunden är lugn, glad och trygg.
Fast vi får inte se att hunden nu kan hälsa på andra personer utan att hoppa. "Lösningen" var ju bara att folk blir obehagliga (de kanske kastar något!) och att ägaren tränar hunden att sitta eller ligga kvar...

Tisdagen den 30 mars:
Harry, en pumi, skäller när husse och matte kramas. Det visar sig att han även springer till dörren när det ringer på dörren. Eftersom det är lite svårt att träna lydnad (fas 1) när man kramas, så väljer de att börja med detta felbeteende i stället. Lydnaden är att ligga kvar i soffan medan de går runt i rummet. Ingen belöning för att göra rätt - inte i det här programmet! Bara straff när man gör fel! När hunden lägger öronen bakåt så ska husse bli mer bestämd. Så får de också kämpa länge. Hunden lämnar soffan gång på gång. Här märks att de har klippt bort...
Sedan ringer Barbro på dörren. Nu räcker inte bara arg röst, utan nu blir det koppelkast också. Många gånger. Både Barbro och hundägaren kastar.
Av någon anledning klarar inte hunden efter en stund att ligga kvar i soffan längre (den ser väldigt ängslig ut), så de får nöja sig med att den ligger på golvet!
Men nu kan husse och matte kramas. Hunden är lite stressad och piper och slickar golvet, men ligger kvar.
Sedan får den komma ut och leka. Så brukar Barbro göra när hunden har blivit stressad av träningen.
Och sedan kan en annan person komma och ringa på utan att Harry springer fram. (Hundägaren tycker att det är konstigt att Harry stannar kvar, men vi vet ju att det är för att han vet vad som händer annars!)
Och så vill Barbro kramas.
Uppföljning: Enligt programledaren kan de kramas nu utan att "Harry blir alltför galen". (Inget bildbevis)

Dessa fyra recensioner är ganska representativa för de många årens avsnitt av "Hundskolan". Det ska lydas, det ska korrigeras, det ska lydas igen, förvånad hundägare, kram, dålig uppföljning.

Jag är inte emot lydnad och jag är inte emot korrigeringar. Men jag tycker att det är en enahanda och högst förutsägbar träning - och för dålig användning av belöning. Men du som vill köra Barbros koncept - nu vet du hur det är.

Själv föredrar jag helt klart Cesar Millan om jag måste välja mellan honom och Barbro. Han löser problemen utan lydnadskommandon! Och han löser problem av alla de slag. Och låter det ta den tid det tar. Och allt går vanligtvis lugnare till. Och han betonar att hundägaren måste ändra på sig. Hundägarna i båda tv-programmen verkar ju inte ha en susning... och hundarna har nog oftast inte ens gått någon vanlig lydnadskurs, känns det som.
Ni förstår säkert vem jag tycker är den mjukare. Men det är väl lättare att klaga på någon som både är framgångsrik, snygg och bor i en annan världsdel...