.
Jag har anmält mig till "Möt dig själv Steg 1" på Mullingstorp i augusti.
Gamla smärtor sitter kvar och dyker upp då och då i mitt nuvarande liv. Sådant där ger sig ju liksom inte förrän man har tagit itu med det på djupet, eller hur? Samtidigt är det arbetet inget som man sätter igång med när frivilligt när man har en stund över, för man måste ju återuppleva det som en gång var för jobbigt för att det ska lösas upp. Då krävs det en omgivning som förstår och stödjer och bemöter på rätt sätt och det tror jag finns på Mullingstorp.
Att vara hundinstruktör och hundproblemskonsult handlar ju som bekant minst lika mycket om att jobba med hundägaren som med hunden och alla jobb där man hjälper andra människor kan vara krävande och innebära en risk för att man blir utbränd. Jag måste vara i god form både psykiskt och fysiskt.
Men förhoppningsvis kommer jag kunna starta höstterminens kurser med en massa ny energi!
Skriv gärna en kommentar och berätta om du själv har gått den kursen.
PS Det är verkligen inget att skämmas för att man ibland har haft det alltför jobbigt i livet (ofta då barndomen). Och det är mycket, mycket bättre att söka lösningen i olika sorters terapier (terapier som tillåter en att känna, inte bara prata) än att gå till doktorn och få något preparat utskrivet! Även om psykofarmaka förstås kan vara en tillfällig livboj innan man har hittat rätt terapi/terapeut. Vilket kan vara en djungel. Marknaden är proppfull med rekreationsterapeuter, regressionsterapeuter och hundra andra varianter. En del mer seriösa, en del mindre. En del mer duktiga, en del mindre duktiga. Man får prova sig fram. Inte helt olikt när man söker kurser för sig och sin hund...
2 kommentarer:
Låter som en väldigt intressant kurs.
Jag har själv gått i terapi KBT, och rett ut många saker som fanns inom mig sen barndomen.
Det är inte gratis eller enkelt, utan tvärtom ganska dyrt och väldigt känslomässigt omtumlande att gå i terapi. Men det gör att man lär känna sig själv och bli medveten om sina val i livet.
De som känner mig tycker att jag blev som en annan människa efteråt. Själv tycker jag nog att jag är som vanligt, förutom att jag ibland kan stanna upp o fundera på varför jag känner si eller så. Förut körde jag bara järnet med det som var kul, jobbiga saker tryckte jag bara undan. Det funkade bra i nästan 30 år, men till slut blev det för många stenar i ryggsäcken. Man kan säga att terapin var som att ta upp dem o granska dem och kasta de de allra flesta. Numera har jag en mkt lättare ryggsäck - om än inte tom. Men jag går igenom innehållet då och då och slänger det om inte behövs ;-)
Jag tror att de flesta skulle må så mkt bättre om de gick i nån terapi o lärde känna sig själva.
Folk är oftast så rädda för ensamheten för då kommer man i för nära kontakt med sig själv, och med det som kanske känns jobbigt.
Men den hjälp som erbjuds är väl oftast lyckopiller nu, det kan iof vara bra under en period tillsammans med terapi tror jag.
Men jag känner de som ätit sina piller i 6 år och inte vågar sluta...
Hej Mia!
Vilken bra liknelse med ryggsäcken! Precis så är det! Ja, KBT har börjat komma mer och mer, det verkar vara en mycket bra terapiform!
Ja, det är bättre (mänskligare) med terapi än lyckopiller, men att dela ut piller är väl mycket billigare för staten förstås...
Om ensamhet: Jag har ju inte levt helt ensam, jag har ju haft min älskade Teista som mitt sällskap och stöd. Nu när "terapeuten Teista" är borta så dyker behovet upp igen av någon slags terapi för att "ta bort några fler stenar ur ryggsäcken". Och även jag vill "hitta någon", men inte ta någon som känns bara "halvrätt" bara för att ensamheten skulle vara för tung. Nej, då är det ju bättre att man jobbar på att bära sina egna bördor och lätta på dem, tills Den Rätte dyker upp...
Skulle vara jättekul om någon mer vågar skriva något om "terapi och sån't"... Det här är inte bara en hundblogg...
Skicka en kommentar