Mullingstorp del 1 - Före kursen

.
Som några av er vet så har jag deltagit i en Möt dig själv-kurs på Mullingstorps kursgård. För att se vad Mullingstorp är för något så kan du titta på Mullingstorps hemsida
Det är nu ca en vecka sedan jag kom hem och jag ska skriva och berätta lite om mina erfarenheter. Dels kanske det kan vara intressant för bloggens läsare, dels har jag ett uppdrag att göra så.

/Utökad text 23 aug/  En morgon i våras så bara visste jag att nästa sak jag skulle göra i livet var att åka till Mullingstorp. Och det måste ske i sommar, det kunde inte vänta längre. Jag hade vetat i många år att de fanns. Kursavgiften är hög, 30.000. Jag hade egentligen inte råd med det, men dit skulle jag, så det måste ju lösa sig! Jag sökte på nätet och fann att någon tidigare hade fått hela kursavgiften betald mot löfte om att skriva om kursen i sin blogg. Jag skrev då till Viktoria Eriksson, som driver kursgården, och frågade om jag kunde få inte hela, men en del av kursen betald, och hon svarade ja. Åh, vad glad jag blev!

(Naturligtvis känner jag mig fri att skriva om både positivt och negativt, inga sådana villkor nämndes över huvud taget)
Varför ville jag då åka? Jag kände att jag hade gamla sår kvar att ta itu med. Det fanns en del sorg, ångest och depression under ytan. Jag hade självförtroende men för dålig självkänsla. Klassiskt, eller hur? Så jag undvek att känna efter för starkt, då måste jag gråta och det blev så trist i längden. Det hjälpte liksom inte heller. Jag kunde inte gå och lägga mig tidigt och få välbehövlig sömn. Då låg jag bara vaken i sängen och mådde dåligt. Så jag satt uppe på natten vid datorn eller tv:n. Jag gick inte och lade mig förrän jag kände mig väldigt trött, vanligen vid tolv-halv ett. Och jag dubbelarbetade länge. Jag klamrade mig fast vid ett tryggt lönearbete samtidigt som jag höll hundkurser på kvällar och helger, dvs det som jag brann för. Det blev nästan aldrig någon tid över för ledighet och avkoppling. Jag gick länge med kronisk sömnbrist, och det tar hårt på en. Mina binjurar blev utmattade.
Läget våren 2010 var att jag var utarbetad, men livet var ändå ganska stabilt och bra. Jag hade ett jobb som jag numera kunde överleva på och som jag verkligen gillade. Då gjorde sig känslorna påminda. De sa ”Nu har du kraft att ta itu med oss och läka oss, nu är tiden inne!”

Samtidigt hade min hund Teista, dött nyligen, 16 år gammal. Hon var mitt livs största kärlek. Jag älskade henne ända ut i klospetsarna. Så sorgen efter henne var stark. Så länge jag hade henne så kände jag en viss trygghet. Men nu var hon borta.

Ytterligare anledningar var att jag var nyfiken, att jag ville ha en meningsfull semestervecka och att jag ville förbättra mig som kursledare och öka min förståelse för mina medmänniskor.

Först var det flera förberedelser att göra. Man skulle skicka in levnadsbeskrivning, nytaget foto, medicinskt frågeformulär mm. Och förstås betala in kursavgiften. Apropå kursavgiften så har de förresten en generös regel att om man kommer till kursen och inom två dagar känner att detta absolut inte är något för mig, så får man pengarna tillbaka!

Så jag packade väska och ryggsäck och satte mig på tåget till Norrköping.

I morgon kommer del 2.