En småländsk tjurfäktare

.
Som lite balsam efter att du kanske har tittat på otäcka filmer från tjurfäktning så får du här ett helt annat perspektiv - från Astrid Lindgren. Jag hittade hennes berättelse i sin helhet på Aftonbladets hemsida och antar att det då är OK att ha texten även i min blogg. Om det bryter mot några upphovsrättsregler så hoppas jag någon informerar mig, så tar jag bort det.

.

Småländsk tjurfäktare av Astrid Lindgren

Detta är berättelsen om den stora tjuren Adam Engelbrekt, som kom lös en påskdag för länge sen. Han skulle kanske ha varit lös än, om inte – ja, nu ska ni få höra.

Adam Engelbrekt var en riktig bjässe till tjur, och han bodde i en lagård i Småland tillsammans med en rad trinda kor och många små rara kalvar. Egentligen var Adam Engelbrekt en snäll och beskedlig tjur, och snäll och beskedlig var också kogubben, som passade djuren i den där ladugården. Svensson hette han, och han var så snäll att en gång, när Adam Engelbrekt av misstag kom att kliva rakt på Svenssons fot, så nändes inte Svensson fösa undan honom. Han stod lugnt där och väntade, tills Adam Engelbrekt själv kom på idén att flytta sej.

Varför blir en tjur plötsligt arg? Varför blev Adam Engelbrekt på ett så förfärligt dåligt humör den där påskdagen för länge sedan? Det får man aldrig veta. Kanske någon av kalvarna hade sagt någonting ohövligt till honom på kalvspråket, eller kanske hade korna retat honom. Svensson kunde i alla fall inte förstå, varför Adam Engelbrekt mitt på blanka påskdagsmorgonen slet sej lös och kom dundrande längs lagårdsgången i full karriär med ett så hemskt uttryck i ögonen, att Svensson inte tordes stanna och fråga, om Adam Engelbrekt var missnöjd med någonting. Svensson sprang för livet ut genom lagårdsdörren. Och Adam Engelbrekt sprang efter i vilt raseri.

Utanför lagården var en lagårdsplan, som var kringbyggd med staket. Svensson lyckades i sista stund skena ut genom en grind i staketet och stänga igen den mitt framför näsan på den förgrymmade Adam Engelbrekt, som tydligen hade glatt sej åt att få ränna hornen i sin gamle vän.

Det var som sagt påskdag, och inne i gården satt husbonn och hans familj och åt sina påskfrukostägg i lugn och ro. Sedan var det meningen, att de skulle gå i kyrkan. Det var en så välsignat vacker dag, och de små barnen i huset var så glada, kanske inte så mycket för att de skulle gå i kyrkan, men för att de skulle få ha sina nya sandaler, och för att solen sken, och för att de på eftermiddan tänkte bygga sej en skvaltkvarn i en vårbäck i blåsippshagen. Men allt det där blev ingenting av med. Ingenting blev av bara för Adam Engelbrekts skull.

Där nere på lagårdsplan rusade han fram och tillbaka under väldiga böl. Svensson stod utanför staketet och tittade hjälplöst på honom, ännu darrande av förskräckelse. Snart samlades de där allesammans, husbondfolket och de små barnen och pigor och drängar och statare för att se på den rasande tjuren. Och snart spred sej ryktet vidare i bygden: Vinästjuren har kommit lös och går omkring som ett rytande lejon på lagårdsbacken! Från alla de små stugorna och torpen runt omkring kom folk sättande för att få vara med om det märkvärdiga skådespelet. De kände sej nog alla lite upplivade inför utsikten att få ett spännande avbrott i en lång, stilla påskdag.

Kalle i Bäcktorpet var en av de första som kom skenande, så fort hans smala, sjuåriga pojkben förmådde. Han var en liten småländsk torparunge precis likadan som tusen andra, lika blåögd, lika linhårig, lika snorig.
Nu hade Adam Engelbrekt varit lös i två timmar redan, och fortfarande visste man inte, hur man skulle kunna få honom till lugn och besinning. Husbonn beslöt göra ett försök att närma sej honom. Han gick rakt in genom grinden och tog några beslutsamma steg i riktning mot tjuren. Men, o, det skulle han aldrig ha gjort! För Adam Engelbrekt hade bestämt sej för att vara arg den här påskdagen, och det tänkte han fortsätta med. Med sänkt huvud rusade han emot husbonn, och hade inte husbonn kunnat springa så bra, så vet man aldrig, hur det hade slutat. Nu blev det bara en stor reva i de fina kyrkegångsbyxorna, innan husbonn med ett hastigt skutt lyckades klara sej ut genom grinden. Åskådarna tittade på varann och flinade stilla.

Nej, detta var för tokigt! Inne i lagården började korna råma. De tyckte, det var tid för middagsmjölkningen nu. Men vem skulle våga sej över lagårdsplan för att komma in i lagården? Ingen!
– Tänk, om Adam Engelbrekt tänkte gå där och vara arg alltid, alltid så länge vi lever, sa de små barnen. Det var en sorglig tanke. Hur skulle det då gå med kurragömmalekarna i lagården om vinterkvällarna?
Påskdagen skred fram, solen lyste, Adam Engelbrekt var arg. Utanför staketet hölls bekymrade rådslag. Skulle man kunna närma sej tjuren med en lång stång, som man kunde haka fast i hans nosring? Eller skulle man bli tvungen att skjuta honom, galen som han var? Så här kunde det ju inte fortgå. Inne i lagården råmade korna med spända juver.
Solen sken, himlen var blå, björkarna hade fått sina första små krusiga blad, allt var så ljuvligt, som det kan vara en påskdag i Småland. Men Adam Engelbrekt var arg.

Uppklättrad på staketet satt Kalle, liten småländsk, snorig torparunge, bara sju år.

– Adam Engelbrekt, sa han, kom hit ska jag klia dej mellan hornen!

Det vill säja, han sa egentligen så här:

– Adam Engelbrekt, kom hit, ska ja klie da mälla’ horna’!

För han kunde bara tala småländska, och det var nog också det enda språk, som Adam Engelbrekt förstod.

Men även om Adam Engelbrekt förstod det, så ville han inte höra på det. Inte till att börja med. Han ville bara vara arg. Men oavbrutet hördes den där lilla ömma pojkrösten:

– Kom hit, ska ja klie da mälla’ horna’!

Kanske det i längden inte var så roligt att vara arg, som Adam Engelbrekt hade trott. Adam Engelbrekt började tveka. Och medan han tvekade, närmade han sej staketet, där Kalle satt. Och Kalle kliade honom mellan hornen med sina små lortiga torparungefingrar. Hela tiden pladdrade han små vänliga ord.
Adam Engelbrekt verkade närmast lite generad över att han stod stilla och lät sej klias. Men stilla stod han. Då tog Kalle ett stadigt grepp i nosringen på honom, och så klättrade han över staketet.

– Är du från vettet, pojk, var det någon som skrek.

Där gick Kalle och ledde långsamt och värdigt Adam Engelbrekt vid nosringen rakt mot lagårdsdörren. Adam Engelbrekt var en stor, stor tjur, och Kalle var en liten, liten torparunge, och de var ett ganska rörande par, där de gick över lagårdsplanen. De, som såg det, glömde det aldrig.
En matador vid en spansk tjurfäktning kunde inte ha hälsats med högre bifallsrop än Kalle gjorde, när han kom tillbaka från lagården, där han lämnat Adam Engelbrekt i hans bås. Ja, höga bifallsrop och två kronor kontant och ett tjog ägg i en påse blev den unge tjurfäktarens lön.

– Ja’ ä’ van ve tjure, sa Kalle förklarande. Tar dom bare helt enkelt med lite vänlighet.

Så vände han på klacken och gick mot Bäcktorpet med tvåkronan i byxfickan och äggpåsen i näven. Ganska nöjd med sin påskdag.

Där gick han, en småländsk tjurfäktare bland ljust, ljust gröna björkar.
.