Hundar behöver få både sätta egna gränser och uppleva andras gränser

.
Både hundar och barn behöver uppleva gränser, det håller nog alla med om. Man behöver sätta gränser i hunduppfostran. Men hur? Här är det lätt att göra fel. Titta på hur hundar gör mot andra hundar. Även vi människor kan lära oss av hundarnas oftast tydliga och välfungerande gränssättningssystem.
Det är en intressant och rentav avgörande skillnad mellan att sätta gränser mot någon annan eller för sig själv. Som bekant säger inte en hund till den andra hunden sådant som "Du får inte jaga utan min tillåtelse" eller "Du får inte springa fram till det vi möter utan min tillåtelse". Att bromsa hunden med t ex "Nej" i sådana sammanhang är nödvändigt i praktisk hunduppfostran om man ska kunna ha hunden lös - ja! Men - det är inte enligt naturen. Hundar förbjuder aldrig (vad jag kan komma på just nu i alla fall) andra hundar från att pyssla med sitt. Nyttan med gränssättning handlar om att sätta gränser för sin egen del och även låta andra individer sätta gränser för sin del.

I många fall kan en hund bli mer trygg av få lov att hävda en gräns runt sin kroppszon, vanligen genom morrningar. Den kan bli så trygg av det att den strax därefter leker med den hund som - kanske i ungt oförstånd - var alltför påträngande. Jag har ofta flera hundar hemma samtidigt, olika hundar. De ska samsas på en ganska liten yta mellan promenaderna. Det är fullt tillåtet hos mig att säga ifrån och försvara sig där man ligger (via ljud och nafs i luften). Att dämpa det (för att man t ex kanske har småbarn) skulle kunna bli som att skapa en tryckkokare. Hunden håller sig och håller sig - och "exploderar" kanske när barnet går för långt. Bättre då att hunden lär sig att små medel räcker för att bli respekterad. Och att man håller hund och barn åtskilda innan barnet kan förstå hundens begäran om att få vara ifred. Idealiskt ska hunden gå undan från ett barn som kommer krypande eller stultande, men det är inte rätt att begära det av hunden.

Det blir mer problematiskt om hunden vill utöka sina gränser och sätta gränser allt längre bort från sin kroppszon, som att försvara ett ben som ligger flera meter bort eller försvara hela huset eller tomten mot folk som närmar sig. Det behöver man inte acceptera, men det är ämne för något annat inlägg.

Lär din hund var dina egna kroppszonsgränser går. När får den komma till dig och hur nära? När får den inte komma? När ska den backa och ge dig mer utrymme? Låt inte hunden klättra upp i knät när du sitter ner - om du inte först har bjudit in den. Inte ens om du sitter på gräsmattan och har picknick och äter. Och säg ifrån om din hund (eller en annan hund) hoppar på dig om du inte vill!  Du kan också först bjuda in hunden att hoppa på dig (hundar gör det ju för att visa glädje!). Men sedan säger du "Det räcker, gå ner, gå bort". Det är inte du som ska backa eller gå därifrån, det är hunden. Både människor och hundar borde ha rätt att alltid freda sin kroppszon när de så önskar, åtminstone med verbala medel.

Den verbala korrigeringen (alltså bara rösten) "tar" ofta också bättre än att t ex knuffa bort hunden. Så skrik AJ! när valpen nafsar dig för hårt. Gör ett liknande, men mer bestämt ljud, t ex ett kort och hårt uttalat "E!" just när hunden hoppar upp mot dig. Två sådana ljud i rätt sekund kan räcka för att hunden ska förstå korrigeringen och sluta hoppa. Och då kan du förstås klappa om den igen, när den är nere på marken.

Så dagens hundträningstips är att tänka på att alla, både människor och djur, har rätt till att inte få sin kroppszon invaderad om de inte själva vill. Då skapas mer lugn och harmoni i samspelet med andra på ett sätt som både hundar och människor kan förstå.