.
Min valp Asta hittar allt möjligt. Och det är inte alltid jag hinner ta det ifrån henne. Vad göra? Jag började träna "loss"!
Nu är Asta ingen labrador som sväljer precis allt, men hon är förtjust i kadaver av olika slag.
Katten Tusse lämnar möss och sorkar på gräsmattan med jämna mellanrum. Ser jag Asta rulla sig på gräsmattan så vet jag att det ligger en död gnagare under. Men en dag när hon fick se mig så vips så svalde hon musen! Fort gick det. Jag försökte få tag i svansen, men hann inte. (Musen spydde hon upp drygt ett dygn senare)
Annan görja åker också fort ner. Inte bra.
Så fick jag min chans. Asta hade hittat ett fiskskelett på gräsmattan intill havet (vid sommarstället). Det kunde hon inte svälja med en gång. Hon gnagde på det i stället. Jäklar, jag hade bara torrfoder med mig, men det fick duga. "Loss!" sa jag och trugade med torrfodret rakt under nosen på henne. "Loss!" vädjade jag igen. Motvilligt släppte hon. Jag berömde och belönade förstås!
Sedan stoppade jag tillbaka fiskryggraden i hennes mun igen! För här ska tränas! "Loss!" sa jag igen och visade mitt eget godis. Och nu gick det fortare att få henne att släppa. Fjärde gången ville hon inte ta det längre i sin mun. Hon var bara intresserad av torrfodret.
Vi lämnade fiskskelettet och gick hem.
Strax därpå behövde jag lämna Asta och min andra hund Draka hemma på mitt rum. När jag kom tillbaka så var smågodiset borta, som jag hade köpt tidigare. Utom godiset med papper på, det fanns kvar! Påsen låg på ett bord. Asta kunde ju inte hoppa så högt? Men hon visade mig hur det hade gått till - hon hoppade upp på bordet via stolen som stod lite utdragen!
Vid nästa promenad sprang hon raka vägen till fiskskelettet.
Fast efter tre stycken "Loss!" så släppte hon det rakt ner på marken, och fick sin belöning. Efter ett enda träningstillfälle!
Och när hon hittade nästa sork som Tusse hade lämnat, så sprang jag in efter lite kyckling och lyckades byta till mig sorken!
Det går framåt!
.
2 kommentarer:
Kul att det går framåt med lilla Asta!
Att tänka "belöning" är alltid viktigt; Primus är en labrador som älskar att äta. Han brukar bli dålig i magen när han tuggar i sig rådjursben i skogen och matte har velat få honom att släppa benen. Lite oroligt har hon ropat "loss". Oron gjorde att hon inte varit fokuserad på belöningen. Primus har hållt sig undan med benen. När hon koncentrerade sig på att berömma honom för att han var så duktig att hitta ben och överösa honom med godis har han börjat komma direkt till matte för att visa sitt fynd - det är rörande att se hur han inte tuggar alls på benen utan går direkt till matte!
Hej Pia! Vad roligt att läsa! Det är ju fantastiskt när man lyckas komma så långt att hunden kommer och visar upp sina fynd! Då ser man ju lätt om hunden har något som kan vara farligt eller om den får belöning och sedan dessutom får behålla det den hittat.
Sådan här träning minskar resursförsvar (t ex när hunden morrar över ett ben). Det är ett naturligt beteende hos hundar men ändå ofta problematiskt för människor, kanske särskilt om barn eller andra hundar finns i hemmet.
Och om man tränar hunden att släppa bytet i ens hand mot godis så tränar man början på apportering. Att först springa oen sträcka för att hämta bytet blir mest en formsak.
Och vad gäller belöning så är det verkligen jätteviktigt, ingen "modefluga". Jag ser tyvärr sällan folk belöna sina hundar.
Men vi svenskar är ändå allmänt duktiga på hund. Vi kan ofta gå med våra hundar lösa i naturen bland alla dofter, kadaver och vilda djur, och våra hundar lyder ändå. (Men om hunden inte lyder när den är lös så ska man förstås träna mer och ha den i någon lina så länge)
Skicka en kommentar