måndag 24 april 2017

Är din hund din bebis?



Om du svarar ja på frågan så är det sannolikt att du är lite för mild i din uppfostran.

För bebisar kan man ju inte ställa krav på. Bebisar klarar inte av att lära sig av konsekvenser, särskilt inte av negativa konsekvenser. Så om din hund skäller på dig  så säger du mest "Men oj då, vad säger du för något?" Om din hund hoppar på dig så klappar du om den. Om din hund inte kommer när du ropar så konstaterar du mest att den inte kan vara lös. Blir din hund aggressiv mot andra hundar så hatar han dem, det är bara så, så du kanske går en annan väg. Osv. Detta att undvika att ge tydliga negativa konsekvenser är faktiskt lite av en svensk specialitet, för vi tror att det alltid blir värre då.

Det viktigaste när man har en bebis är att uppmärksamma dess behov. Därför har du sannolikt en hund som är bra på att säga till när den vill gå ut och kissa, ha mat, leka, komma upp i knät eller annat. Och den ger sig nog inte i första taget.

Bebisar behöver mycket närhet. Om du ser hunden som din bebis så låter du den antagligen sova i sängen. Det kan vara problemfritt, men i värsta fall får du själv sova i en annan säng, om hunden var först upp i din egen säng.

Man ska inte lämna sin bebis ensam. Därför har du instinktivt svårt för att lämna din hund ensam och får dåligt samvete, vilket din hund korrekt tolkar som oro, men inte förstår varför du är orolig.

Det är också bra att prata mycket med sin bebis. Då lär de sig nya ord i rasande fart. Därför pratar du mycket med din hund.

Bebisar är inte ansvariga för sina handlingar under lång tid framåt, minst tre-fyra år eller mer (individberoende). Så det är inte bråttom att minska på sin moderlighet och ovillkorliga kärlek, tvärtom är detta nödvändigt för att skapa grundtrygghet hos barnet. 

I hundvärlden är valpen "bebis" bara till ca 4-månadersåldern, lite beroende på, och slipper tills dess någon mer systematisk "uppfostran". Somliga tikar fräser ifrån om valparna biter henne med sina sylvassa tänder, andra bara håller sig undan.
Men sedan är det dags för uppfostran, och då har etologer som t ex Eberhard Trumler sett att valparnas pappa går in och tar ett ben. Valparna vill ha det, pappa morrar, valparna försöker ta det ändå, och får sig en liten avhyvling, t ex ett nafs. Även mamma kan ge valparna denna lektion.

Men generellt uppfostrar "kvinnligheten" med "kärlek", medan "manligheten" uppfostrar mer med "konsekvenser". Bebisen behöver kärleken, det äldre barnet behöver konsekvenser. 
(Kanske behöver också flickan mer kärlek och kanske behöver pojken mer konsekvenser)


På hundkurser är ofta den övervägande delen kvinnor. Kan det vara så att kvinnor behöver mer träning i detta med att ge konsekvenser? Träning i att bli lite mindre "mammiga"?

Många kvinnor är goda pedagoger och mycket intresserade av inlärning. Men de vill då helst hålla på bara med positiva konsekvenser, belöningar. Att beteende också kan minskas genom negativa konsekvenser är inte lika roligt att träna. Även om det kan vara så enkelt som att hålla fast en hund som sprattlar eller nafsar några ögonblick till, i stället för att genast släppa taget och därmed tyvärr lära hunden att det lönar sig att sprattla eller nafsa.

Å andra sidan har jag också ofta märkt, att män behöver mer träning i att fylla hundens behov, t ex göra en veterinärkoll eller kanske ge hunden mer motion. Och få mer förståelse för att det väldigt ofta ligger osäkerhet bakom aggressiva beteenden. Visst styrs aggressivitet även i viss mån av konsekvenser, men somliga män fokuserar helt på den delen. De säger "Min hund ska inte morra åt mig!", vilket man sällan hör kvinnor säga. De säger i stället alltid "Han är egentligen rädd".


Klassisk "kvinnlighet" (finns även hos män!) innebär alltså att vårda, ha förståelse, inte tänka i konsekvenser utan hellre tillgodose behov. Kvinnlighet skapar trygga, och ofta snälla, individer. Men med en del olater. Och de kan sluta lyssna på den som "bara ger kärlek och vill tro dem om gott".

Klassisk "manlighet" (finns även hos kvinnor!) innebär tvärtom att sätta upp regler och gränser och att pröva sig fram och fortsätta med de handlingar som är lönsamma, ända tills man eventuellt stöter på negativa konsekvenser. Principen är: "går det så går det". Manlighet skapar individer som lyder auktoriteter och ordning och reda i ett samhälle. Manlighet gillar utmaningar och kan sporra till höga prestationer.  Män gillar hög lön för höga prestationer. Men om en ungdom "hamnar snett" och utsätts för hårda fysiska konsekvenser, och kanske även av någon som man inte respekterar, då kan det manliga konsekvenstänket skapa förbittring och hämndbegär.


I naturen är det ofta så konstruerat att den kvinnliga naturen ska bygga självtilliten och grundtryggheten hos en individ, så att denne känner att den har ett värde även utan att prestera. Men sedan behöver det manliga konsekvenstänket ändå komma in och ge plus för bra beteende och minus för dåligt beteende.

Ofta finns två föräldrar, där den ena står för merparten av det kvinnliga och den andra står för merparten av det manliga. Men det går bra att uppfostra sin hund som ensamstående. Du behöver bara lära dig att bejaka både din manliga och din kvinnliga sida!
Och du, prata mindre. "Tala" mer med beröring och kroppsspråk. Din hund kan visserligen lära sig kanske flera hundra ord, men prata då på ett pedagogiskt sätt med hunden!

Principerna är alltså enkla, men tillämpningen är svår. Svårigheten i hundträning ligger till stor del i VILKA konsekvenser man ska ge, och HUR och även VEM som ger dem. Du måste individanpassa och läsa av din hund. Helst ska du söka upp någon med lång (20-30 år) erfarenhet av hundträning. Om du vill prova "negativa konsekvenser" mot din hund så får du inte göra den rädd, skygg och/eller misstrogen mot dig eller mot andra. Hunden ska alltid känna sig trygg med dig, lita på att dina avsikter är att hjälpa och undervisa, inte göra illa. Både människoungdomar och hundungdomar som finner det lönsamt att bete sig "dåligt" måste erfara att "högstatusindivider" sätter stopp, som de känner och ser upp till.

Men hur man blir "högstatus" och hur man ger negativa konsekvenser på ett bra sätt är ett jättestort ämne som jag skriver om någon annan gång.