Är din hund din bebis?

Om du svarar ja på frågan så är det sannolikt att du är lite för mild i din uppfostran.

För bebisar kan man ju inte ställa krav på. Bebisar klarar inte av att lära sig av konsekvenser, särskilt inte av negativa konsekvenser. Så om din hund skäller på dig  så säger du mest "Men oj då, vad säger du för något?" Om din hund hoppar på dig så klappar du om den. Om din hund inte kommer när du ropar så konstaterar du mest att den inte kan vara lös. Blir din hund aggressiv mot andra hundar så hatar han dem, det är bara så, så du kanske går en annan väg. Osv. Detta att undvika att ge tydliga negativa konsekvenser är faktiskt lite av en svensk specialitet, för vi tror att det alltid blir värre då.

Det viktigaste när man har en bebis är att uppmärksamma dess behov. Därför har du sannolikt en hund som är bra på att säga till när den vill gå ut och kissa, ha mat, leka, komma upp i knät eller annat. Och den ger sig nog inte i första taget.

Bebisar behöver mycket närhet. Om du ser hunden som din bebis så låter du den antagligen sova i sängen. Det kan vara problemfritt, men i värsta fall får du själv sova i en annan säng, om hunden var först upp i din egen säng.

Man ska inte lämna sin bebis ensam. Därför har du instinktivt svårt för att lämna din hund ensam och får dåligt samvete, vilket din hund korrekt tolkar som oro, men inte förstår varför du är orolig.

Det är också bra att prata mycket med sin bebis. Då lär de sig nya ord i rasande fart. Därför pratar du mycket med din hund.

Bebisar är inte ansvariga för sina handlingar under lång tid framåt, minst tre-fyra år eller mer (individberoende). Så det är inte bråttom att minska på sin moderlighet och ovillkorliga kärlek, tvärtom är detta nödvändigt för att skapa grundtrygghet hos barnet. 

I hundvärlden är valpen "bebis" bara till ca 4-månadersåldern, lite beroende på, och slipper tills dess någon mer systematisk "uppfostran". Somliga tikar fräser ifrån om valparna biter henne med sina sylvassa tänder, andra bara håller sig undan.
Men sedan är det dags för uppfostran, och då har etologer som t ex Eberhard Trumler sett att valparnas pappa går in och tar ett ben. Valparna vill ha det, pappa morrar, valparna försöker ta det ändå, och får sig en liten avhyvling, t ex ett nafs. Även mamma kan ge valparna denna lektion.

Men generellt uppfostrar "kvinnligheten" med "kärlek", medan "manligheten" uppfostrar mer med "konsekvenser". Bebisen behöver kärleken, det äldre barnet behöver konsekvenser. 
(Kanske behöver också flickan mer kärlek och kanske behöver pojken mer konsekvenser)


På hundkurser är ofta den övervägande delen kvinnor. Kan det vara så att kvinnor behöver mer träning i detta med att ge konsekvenser? Träning i att bli lite mindre "mammiga"?

Många kvinnor är goda pedagoger och mycket intresserade av inlärning. Men de vill då helst hålla på bara med positiva konsekvenser, belöningar. Att beteende också kan minskas genom negativa konsekvenser är inte lika roligt att träna. Även om det kan vara så enkelt som att hålla fast en hund som sprattlar eller nafsar några ögonblick till, i stället för att genast släppa taget och därmed tyvärr lära hunden att det lönar sig att sprattla eller nafsa.

Å andra sidan har jag också ofta märkt, att män behöver mer träning i att fylla hundens behov, t ex göra en veterinärkoll eller kanske ge hunden mer motion. Och få mer förståelse för att det väldigt ofta ligger osäkerhet bakom aggressiva beteenden. Visst styrs aggressivitet även i viss mån av konsekvenser, men somliga män fokuserar helt på den delen. De säger "Min hund ska inte morra åt mig!", vilket man sällan hör kvinnor säga. De säger i stället alltid "Han är egentligen rädd".


Klassisk "kvinnlighet" (finns även hos män!) innebär alltså att vårda, ha förståelse, inte tänka i konsekvenser utan hellre tillgodose behov. Kvinnlighet skapar trygga, och ofta snälla, individer. Men med en del olater. Och de kan sluta lyssna på den som "bara ger kärlek och vill tro dem om gott".

Klassisk "manlighet" (finns även hos kvinnor!) innebär tvärtom att sätta upp regler och gränser och att pröva sig fram och fortsätta med de handlingar som är lönsamma, ända tills man eventuellt stöter på negativa konsekvenser. Principen är: "går det så går det". Manlighet skapar individer som lyder auktoriteter och ordning och reda i ett samhälle. Manlighet gillar utmaningar och kan sporra till höga prestationer.  Män gillar hög lön för höga prestationer. Men om en ungdom "hamnar snett" och utsätts för hårda fysiska konsekvenser, och kanske även av någon som man inte respekterar, då kan det manliga konsekvenstänket skapa förbittring och hämndbegär.


I naturen är det ofta så konstruerat att den kvinnliga naturen ska bygga självtilliten och grundtryggheten hos en individ, så att denne känner att den har ett värde även utan att prestera. Men sedan behöver det manliga konsekvenstänket ändå komma in och ge plus för bra beteende och minus för dåligt beteende.

Ofta finns två föräldrar, där den ena står för merparten av det kvinnliga och den andra står för merparten av det manliga. Men det går bra att uppfostra sin hund som ensamstående. Du behöver bara lära dig att bejaka både din manliga och din kvinnliga sida!
Och du, prata mindre. "Tala" mer med beröring och kroppsspråk. Din hund kan visserligen lära sig kanske flera hundra ord, men prata då på ett pedagogiskt sätt med hunden!

Principerna är alltså enkla, men tillämpningen är svår. Svårigheten i hundträning ligger till stor del i VILKA konsekvenser man ska ge, och HUR och även VEM som ger dem. Du måste individanpassa och läsa av din hund. Helst ska du söka upp någon med lång (20-30 år) erfarenhet av hundträning. Om du vill prova "negativa konsekvenser" mot din hund så får du inte göra den rädd, skygg och/eller misstrogen mot dig eller mot andra. Hunden ska alltid känna sig trygg med dig, lita på att dina avsikter är att hjälpa och undervisa, inte göra illa. Både människoungdomar och hundungdomar som finner det lönsamt att bete sig "dåligt" måste erfara att "högstatusindivider" sätter stopp, som de känner och ser upp till.

Men hur man blir "högstatus" och hur man ger negativa konsekvenser på ett bra sätt är ett jättestort ämne som jag skriver om någon annan gång.

Pröva spannmålsfritt foder med naturliga ingredienser

Royal Canin är ett populärt foder. De flesta hundar verkar äta detta.

Själv skulle jag dock aldrig ge dem det. Min ena majskänsliga hund fick fula utslag av RC.

Det är också i stort sett lurendrejeri att ha en mängd olika foder för en mängd olika raser, så som RC har. 24 olika raser! Ingen ska inbilla mig att golden retriever behöver ett annat foder än labrador retriever, att malteser behöver ett annat foder än bichon frisé - och många andra dumheter.

Jag jämför två RC påsar, som båda är för vuxna hundar upp till 10 kg

Royal Canin Mini Adult

För hundar upp till 10 kg

”Förbättrad smältbarhet, pälskondition, tandhälsa”

 Sammansättning:

Majs, majsmjöl, torkat fågelprotein, torkat nöt- och fläskprotein, animaliskt fett, hydrolyserat animaliskt protein, majsgluten, betmassa, ris, vete, vegetabiliskt proteinisolat, mineraler, fiskolja, jäst, sojaolja, frukto-oligosackarider.

Royal Canin Vet Care Nutrition Adult  Small dog under 10 kg

“Tartar control” och “Digestive tolerance”

 Sammansättning:

Ris, torkat fågelprotein, majs, vetemjöl, animaliskt fett, torkat fläskprotein, hydrolyserat animaliskt protein, cikoriamassa, vetegluten, mineraler, sojaolja, fiskolja, frukto-oligosackarider, tagetesextrakt.

Det finns inte EN enda ingrediens som jag skulle vilja ge mina hundar - utom möjligen ris, fiskolja och så mineraler förstås.


Nej, jag kör spannmålsfritt foder.
Jag har i en del år nu kört "Taste of the Wild", ett kanadensiskt foder, och är mycket nöjd med det.
Jag köper oftast varianten "High Prairie". Första ingrediens: Bison!! Faktum är att det hundar verkligen vill ha är - kött!

Sammansättning High Prairie:
Bison (12 %), lammjöl, kycklingmjöl, sötpotatis, ärter, potatis, rapsolja, äggprodukt, nötkött, stekt hjort (4 %), tomatpressrester, potatisprotein, ärtprotein, havsfiskmjöl, mineraler, torkad cikoriarot, tomater, blåbär, hallon, yucca schidigera-extrakt.

Lite skillnad, eller hur? De flesta ingredienserna skulle jag gärna ha i min egen mat.

Men hundar är olika och du får förstås köpa det foder du själv vill.
Men jag tycker att du alldeles särskilt ska undvika att ge din hund foder med vetemjöl och vetegluten. Köp heller inget foder med "animaliska biprodukter". Det kan nämligen betyda "godsaker" som ull, fjädrar, horn, tuppkammar, kycklingfötter, päls, näbbar...

Numera har de flesta sina hundar som sina barn. Ge dem då också BRA mat! Då lever de antagligen några år längre också. Men svälj inte foderindustrins reklam! Och ingen är bättre på att göra reklam än Royal Canin...
Inte ens "veterinärfoder" anser jag alltid är så bra. Veterinärer kan inte foder. De sitter själva i knät på djurfoderindustrin. (Och läkare kan nästan ingenting om mat och näring, för den delen)

Min isländska fårhund blev 16,5 år och hon fick hela livet dels torrfoder av hög kvalitet som bas, dels lite extra tillskott av mat såsom morötter, broccoli, ärter, torsk, lax, kött, lite fil eller yoghurt mm.

Bromsa hunden innan du ger ett kommando

Fido, sitt! SITT!  SITT!!!

Texten har utökats den 4 mars.

Jag har varit borta länge från bloggen, jag ber om ursäkt för det.

Som kompensation kommer här ett riktigt bra råd som kommer att förbättra din hunds vardagslydnad väsentligt. 

Skulle du mitt i en vild dragkamp ropa Sitt! Sitt! till din hund? Förhoppningsvis inte. Ändå är det ungefär det som du (eller många andra) ofta gör när du ska få kontroll över din hund.

Ta bara när du kommer hem och hunden hoppar på dig. De flesta börjar då med sitt Sitt! Sitt!

Eller anta att hunden börjar jaga något. Det vill du inte, så vad gör du då? Antagligen ropar du på hunden. "Ludde, HIT! HIT!"

Någonstans tänker hundägaren att hunden inte kan göra felbeteendet om den i stället fås att göra ett "bra" beteende. En sittande hund kan inte hoppa samtidigt, eller jaga, så taktiken verkar logisk. Men det är faktiskt hoppandet (eller jagandet) som är problemet, inte att hunden inte sitter.  Varför ska hunden sitta, det du ville egentligen var ju att den inte skulle hoppa, eller hur? Är det då fel om den väljer att stå eller ligga? 

Dessutom - att få en hund att sätta sig mitt i en dragkamp, eller när den vild av glädje far runt dig och hoppar på dig när du varit bortrest, eller sno runt och komma fast den jagar vilt eller bara sin favoritboll - det är avancerad lydnad som uppnås bara efter mycket träning. Du och din hund spelar antagligen inte i den divisionen.

Ännu en intressant sak är att hunden, enligt min erfarenhet, oftast förstår att du gör fel när du försöker ta kontroll via ett kommando. Ofta kan man se hunden börja "protestera" mot dig. Hunden vet att du inte har kontroll, och det mår den inte bra av. Ditt ledarskap är inte bra i det läget.

Så vad ska man göra då?

Ofta håller hunden på med ett "problembeteende" när hundägaren säger sitt kommando.
Detta beteende måste först av allt bromsas.
1. Man kan vänta ut att hunden "bromsar sig själv".
2. Eller du kan säga åt hunden att "bromsa sig".

Jag upplever att de flesta hundägare i Sverige har svårt att "bromsa" sin hund. Särskilt svårt har hundägare för att säga ordet "Nej". Det hundägaren i stället gör är att säga hundens namn upprepade gånger. Eller så säger man "Nu är det bra!" Tonfallet kanske är lite bestämt, men det är inte rätt att använda ett berömord när man menar "Sluta!" Inte skulle du säga "Nu är du duktig!" till din hund med bestämd röst för att dämpa den?

Det rätta är oftast att bromsa hunden med ett ljud som betyder "Sluta" eller "Lägg av" eller "Nu räcker det".  Man kan också göra ett  harklande ljud. Vill man säga ett visst ord, så kan det vara NEJ. För att hunden ska förstå ordet NEJ ska det läras in genom att man säger det när hunden frestas att ta en matbit som man har lagt fram. Denna matbit ska hunden inte få! NEJ ÄR NEJ. Det leder inte till Varsågod - i alla fall inte mot det man sa Nej till.
Däremot är det mycket önskvärt att hunden i stället tar kontakt med DIG och då får "kompensation" till exempel i form av godis (eller bus). 

Om du agerar riktigt och säger ett inlärt NEJ med ett lugnt, bestämt tonfall, så slutar hunden oftast med sitt problembeteende och lugnar snabbt ner sig. Sedan kan du säga "Sitt" om du vill. Men egentligen kanske det inte var så viktigt att hunden skulle sitta...?

Om du tycker att NEJ låter för strängt, så kan du välja något annat ord, men det måste betyda "Dämpa dig" eller "Avbryt" och det lärs med fördel in mot mat/godis som hunden inte får ta.
Ett vanligt alternativ är "A-A!"

Ge hunden bekräftelse/belöning när den bromsar sig,  hejdar sig, tar kontakt.
Det ska bidra till att lugna hunden ytterligare, dämpa hundens stress ytterligare.
Exempelvis: Du själv blir lugn och stillsam i ditt kroppsspråk, ler och säger lugnt "Braaaa..."
Har du godis så ger du det, och dra gärna ut på det genom att ge några få bitar i taget. Stäng handen om hunden vill nafsa i sig godiset, släpp ut godiset när hunden bara buffar, slickar eller nosar. Eventuellt kan du sätta dig ner en stund med hunden och klia den på bröstet, men då behöver du ta dig tid till detta, annars är det nog bättre att inte klappa eller röra vid hunden alls.

Sedan kan du ge ytterligare belöning för, eller tillåtelse till, alternativa beteenden.
Dem tycker jag att hunden i allmänhet ska få välja själv.  Om din hund jagar i skogen/sticker iväg från dig, så bromsar du just detta till exempel med "Nej" och låter den få göra allt annat. Låt din hund få utforska i skogen, släpa på pinnar, äta bajs, leta dofter, gräva, ta små avstickare och sedan springa tillbaka till dig... Du kan också kasta leksaker in i snåren för uppletande och aktivera din hund på diverse olika sätt i skogen, som jaktstimulans. Det är bara när du ser de första tecknen på ren jakt som du bromsar din hund och sätter en gräns där.

Det här med kommandon då? Varför lär man sig dem på lydnadskurser? Är kommandon bara dåligt? Nej då! Men använd dem rätt - detta gäller särskilt om din hund bara är "ganska" lydig.

Ge inte ditt kommando förrän hunden har slutat med det den håller på med.

Kalla på hunden när den har slutat springa.
Säg Sitt när hunden har slutat hoppa.
Säg Sitt när hunden har slutat leka.
Kommandon bör helt enkelt inte användas för att få hunden att sluta med ett problembeteende.
Kommandon fungerar bäst - i vardagslydnaden - när hunden är i "neutralläge".

För de flesta (otränade) hundar gäller alltså: 
När hunden är engagerad i det oönskade beteendet "A"
så måste den först sluta med det och bli stilla
innan den kan växla till det önskade beteendet "B".

Sammanfattning: Om du kan bromsa din hund vid behov, så är det ofta tillräckligt. Du behöver inte alltid ge ett kommando om ett specifikt, önskat alternativ. Låt ofta hunden själv få välja vad den vill göra i stället för att hoppa, nafsa, jaga eller vad det nu kan vara.