torsdag 10 april 2014

Läsarfråga om hundmöte när man rastar dagishundar

.
Anna skickade en kommentar till inlägget "När din hund skäller på något - var lugn..."

Jag publicerar den som ett eget inlägg.

Anna skriver:

"Jag skulle vilja veta hur man bäst går tillväga om man som jag t ex jobbar på ett hunddagis, och följaktligen oftast har en hel hundgrupp på upp till 8 hundar med sig? Det är ju ofta så att det är en eller ett par av individerna i hundgruppen som är osäker vid hundmöten och då börjar skälla, och snart får med sig resten (mer eller mindre) av gruppen, vilket kan vara oerhört frustrerande då man står där med ett helt gäng skällande hundar! Fungerar Lyktstolpe-metoden i sådana lägen, eller finns det bättre sätt?
Jag förstår ju att man i första hand ska rikta åtgärden mot den som startar det hela och triggar igång de andra, men det är inte alltid man hinner med det!
Ansvaret ligger förstås i första hand hos matte/husse att socialisera sin hund, men man vill ju kunna hantera sådana här situationer på bästa sätt när de ändå uppstår!
Godis/avledning verkar bara fungera till viss del, men känna mer som en kringgående manöver runt problemet."

Mitt svar: 

Hej Anna!

Ursäkta att du har fått vänta några dagar på svar. Hoppas att du ser detta, fast det ligger på "fel ställe".

Det är en intressant fråga som jag inte kan motstå att försöka svara på. Jag har ju ett eget hunddagis i mitt hem som jag går ut med två gånger om dagen. 8 hundar går jag med ibland, precis som du.

Att hundarna är socialiserade har betydelse, det har också betydelse vem som håller i kopplet och hur relationen ser ut mellan föraren och hundarna. Om möjligt ska man ha en egen relation med varje individ, där man har gjort något roligt tillsammans med hunden, t ex busat eller tränat lydnad med mycket belöning. På et hunddagis kanske det är nästan omöjligt att hinna? Men det gör verkligen skillnad om man några gånger har gått en minipromenad med enbart en hund (en av de jobbigare hundarna) - tills man har fått kontakt med den hunden, en egen relation.

Det är viktigt att jobba med följsamheten. Om hundarna börjar dra, så stannar jag och gör sedan helt om. Efter några sådana vändningar brukar de gå lugnare, en stund åtminstone. Om hundarna är bra på att göra helt om, så kan man också vända om ifall det är så trångt att det är svårt att ta ut avståndet till den mötande hunden. Det är helt OK att vända om och gå åt ett annat håll.

Det har förstås också betydelse att man inte känner sig stressad eller frustrerad redan när man tar ut hundarna, det känner de ju väldigt bra. Detta är dock lättare sagt än gjort. Man är ju inte alltid på ett perfekt jämnt och positivt humör. Men man får försöka...

Jag jobbar också under promenaden med att kunna nå hundarna med deras namn. Namnet ska alltid betyda "titta på mig så får du godis". Om en av hundarna höjer sin svans och blir spänd, så säger jag dens namn med lite sträng eller varnande röst, typ "Fiiidoooo". Då vill jag att hunden sänker svansen och slutar fokusera på vad det nu är, och vänder sig mot mig. Och då berömmer jag genast och ger gott godis. Det varnande tonfallet betyder "bli lite lägre i din kroppshållning, bli mer undergiven". Är svansen rätt i vädret så behöver man få ner den...
(Man kan också säga Nej, men det är nog oftast bättre att säga hundens namn)

Jag tränar också hundarna i "Kom". Då ska alla vända om och komma till mig. Jag backar undan, så att de kommer efter, och stannar sedan. Då ska de trängas intill varandra, vända mot mig, så att jag bekvämt kan stoppa lite godis i allas munnar.

Det är alltså A och O att varje promenad jobba med att flocken är lugn och följsam och lyhörd. Man ska vara en slags "flockledare".

Ändå kan jag inte alltid gå förbi en hund med min hundflock utan att några vill dit. Utan jag brukar gå åt sidan och stå stilla och låta den andre passera, det blir enklare så.

Vid ett hundmöte så säger jag ofta "Kom" så fort vi får syn på hunden som närmar sig. Sedan går jag raskt baklänges och får med mig hundarna. Jag kanske också behöver säga namnet på några av hundarna strängt, då förstår de att de måste slita blicken från den andra hunden. Sedan backar jag ut på någon gräsmatta eller sidoväg, och kortar upp kopplen, och det gör att hundarna vänder ryggen till det som vi backade ifrån. Det är en stark signal för hundar. "Vänd ryggen till det, strunta i det".
Sedan hinner jag oftast sätta dem också och sedan får de godis lagom till när den andra hunden passerar.

Nu kanske jag inte har samma sorts problem som du. Mina hundar är alla mer eller mindre väl socialiserade och är oftast nyfikna och vill fram och hälsa. De hundar som du rastar kanske inte alltid gillar andra hundar. Men jag tror att du kan göra likadant ändå.

Tänk på att ingripa/avbryta redan när svansen höjs (dvs kroppen är spänd) och blicken blir fokuserad. Har den hunnit börja skälla så har man kanske varit lite sen.

Hoppas du får nya idéer av tipsen som du får nytta av!

Jag blir förstås jätteglad om du tar dig tid att berätta hur det går!

Hälsningar Gunilla

måndag 7 april 2014

Läsarfråga om att ta saker från hunden

.
Jennie skriver så här i en kommentar till det tidigare inlägget "Kan din hund bli en farlig hund?":

Hej Gunilla! :)

Det är mycket intressant att du skriver "Barn måste läras att inte störa en hund som tuggar eller äter på något."

Jag håller inte med här. Jag har barn och hundar (schäfrar). En gång hade vi en schäfer som morrade mot barn som försökte ta hans leksaker. Jag tyckte inte att det var trevligt att ha det så, så sedan dess har vi varit noga med att lära våra hundar att de inte äger sakerna de biter i. Hela familjen står över hundarna i rang. När de är valpar låter jag barnen ta deras leksaker, flytta på deras matskål, ta deras ben de tuggar på. Ta, ge tillbaka och berömma. Ta, ge tillbaka och berömma. Detta tycker jag lär hunden dels att släppa saker när - speciellt ett barn - vill ta något från hunden men främst lär det hunden att barnen när som helst kan ta saker från hunden och att det är OK!

Har jag helt fel i mitt tänk här? Jag har läst flertalet inlägg på din blogg och flera sidor på din hemsida sedan jag fann den av en slump igår och jag tycker att du har väldigt många vettiga åsikter och i ett par fall har jag insett att jag har agerat fel när jag läst dina ord. (Tack!)

Men det här med att lära barnen att inte störa en hund som tuggar... nej, det håller jag inte med om. Hunden måste kunna lämna ifrån sig ett ben, ett grisöra, en boll, en pinne eller en bit oxfilé för den delen, utan att morra eller på något annat sätt visa aggressivitet mot personen - stor som liten - som tar saken från hunden.

Ibland får ju hunden tag i saker som inte är bra för den! Plastbitar, kycklingben osv och då är det ju inte särskilt smart att ha en hund som är van vid att han får tugga ifred?

Nyfiken på att höra dina tankar kring detta! :)


Svar: 

Hej Jennie!

Jag håller till stor del med i det du skriver. Det är bra att i förebyggande syfte träna hunden tidigt i att man tar ifrån den saker. Om det däremot redan finns ett resursförsvar i hunden, så får man gå mer försiktigt till väga.

Om vi tänker oss en ung hund som inte uppvisar resursförsvar, eller bara ett milt sådant, så kan man träna genom att helt enkelt ta saken, och sedan låta hunden få ta den igen.

MEN - ju fler gånger man tränar så, desto större risk att man skapar irritation och spändhet hos hunden. Skulle vi själva vilja bli tränade på det sättet - att någon tog maten ifrån oss, för att vänja oss vid det?

Det är bättre att skapa en positiv förväntan hos hunden - genom att man belönar hunden t ex med godis, eller  någon annan resurs, t ex leksak, när man tar ifrån den det som den hade. Helst något ännu bättre än det som den hade. Då har hunden tjänat på att bli "bestulen". Dvs man tar benet, berömmer och ger hunden godis. Sedan blir det ett plus om man sist dessutom låter hunden få ta sin resurs igen.

Visst händer det att en "starkare" hund tar något från en "svagare" hund, men den "svagare" hunden har "rätt" att protestera. För det man har i sin mun, eller nära sin mun, det har man rätt att försvara som "sitt" i hundvärlden. Den protesten vill man inte att barn ska råka ut för. Därför är det viktigt att hunden nästan ser fram emot att någon tar resursen - därför att den vet att tjänar på bytet.

Det är alltså mycket viktigt med belöning i träningen, enligt min åsikt.

Har man däremot en vuxen hund i hemmet som uppvisar ett starkt resursförsvar så är det en helt annan femma. Det är inte säkert att det går att träna bort. Eller, de vuxna kanske kan ta benet, men barnen kan det inte. Då är det bästa alternativet att se till att hunden inte har någonting värdefullt att försvara när barn är i närheten. Om det är frågan om äldre barn, t ex över 10 år, så kan hunden få ha sin resurs - om barnen noga har fått lära sig att de ska låta hunden ha resursen ifred.

Sist en tanke. Resursförsvar är ju faktiskt helt naturligt hos hundar. Utan den egenskapen hade de blivit bestulna jämt och dött av svält. Men nu när hunden lever inne i våra hem, sedan ca 50-100 år tillbaka, så är samma egenskap en nackdel. Vi avlivar ju ofta hundar med resursförsvar. De hundar som skulle ha svultit ihjäl i naturen är nu dem som vi behåller och som vi avlar på.
.