.
Jennie skriver så här i en kommentar till det tidigare inlägget "Kan din hund bli en farlig hund?":
Hej Gunilla! :)
Det är mycket intressant att du skriver "Barn måste läras att inte störa en hund som tuggar eller äter på något."
Jag håller inte med här. Jag har barn och hundar (schäfrar). En gång hade vi en schäfer som morrade mot barn som försökte ta hans leksaker. Jag tyckte inte att det var trevligt att ha det så, så sedan dess har vi varit noga med att lära våra hundar att de inte äger sakerna de biter i. Hela familjen står över hundarna i rang. När de är valpar låter jag barnen ta deras leksaker, flytta på deras matskål, ta deras ben de tuggar på. Ta, ge tillbaka och berömma. Ta, ge tillbaka och berömma. Detta tycker jag lär hunden dels att släppa saker när - speciellt ett barn - vill ta något från hunden men främst lär det hunden att barnen när som helst kan ta saker från hunden och att det är OK!
Har jag helt fel i mitt tänk här? Jag har läst flertalet inlägg på din blogg och flera sidor på din hemsida sedan jag fann den av en slump igår och jag tycker att du har väldigt många vettiga åsikter och i ett par fall har jag insett att jag har agerat fel när jag läst dina ord. (Tack!)
Men det här med att lära barnen att inte störa en hund som tuggar... nej, det håller jag inte med om. Hunden måste kunna lämna ifrån sig ett ben, ett grisöra, en boll, en pinne eller en bit oxfilé för den delen, utan att morra eller på något annat sätt visa aggressivitet mot personen - stor som liten - som tar saken från hunden.
Ibland får ju hunden tag i saker som inte är bra för den! Plastbitar, kycklingben osv och då är det ju inte särskilt smart att ha en hund som är van vid att han får tugga ifred?
Nyfiken på att höra dina tankar kring detta! :)
Svar:
Hej Jennie!
Jag håller till stor del med i det du skriver. Det är bra att i förebyggande syfte träna hunden tidigt i att man tar ifrån den saker. Om det däremot redan finns ett resursförsvar i hunden, så får man gå mer försiktigt till väga.
Om vi tänker oss en ung hund som inte uppvisar resursförsvar, eller bara ett milt sådant, så kan man träna genom att helt enkelt ta saken, och sedan låta hunden få ta den igen.
MEN - ju fler gånger man tränar så, desto större risk att man skapar irritation och spändhet hos hunden. Skulle vi själva vilja bli tränade på det sättet - att någon tog maten ifrån oss, för att vänja oss vid det?
Det är bättre att skapa en positiv förväntan hos hunden - genom att man belönar hunden t ex med godis, eller någon annan resurs, t ex leksak, när man tar ifrån den det som den hade. Helst något ännu bättre än det som den hade. Då har hunden tjänat på att bli "bestulen". Dvs man tar benet, berömmer och ger hunden godis. Sedan blir det ett plus om man sist dessutom låter hunden få ta sin resurs igen.
Visst händer det att en "starkare" hund tar något från en "svagare" hund, men den "svagare" hunden har "rätt" att protestera. För det man har i sin mun, eller nära sin mun, det har man rätt att försvara som "sitt" i hundvärlden. Den protesten vill man inte att barn ska råka ut för. Därför är det viktigt att hunden nästan ser fram emot att någon tar resursen - därför att den vet att tjänar på bytet.
Det är alltså mycket viktigt med belöning i träningen, enligt min åsikt.
Har man däremot en vuxen hund i hemmet som uppvisar ett starkt resursförsvar så är det en helt annan femma. Det är inte säkert att det går att träna bort. Eller, de vuxna kanske kan ta benet, men barnen kan det inte. Då är det bästa alternativet att se till att hunden inte har någonting värdefullt att försvara när barn är i närheten. Om det är frågan om äldre barn, t ex över 10 år, så kan hunden få ha sin resurs - om barnen noga har fått lära sig att de ska låta hunden ha resursen ifred.
Sist en tanke. Resursförsvar är ju faktiskt helt naturligt hos hundar. Utan den egenskapen hade de blivit bestulna jämt och dött av svält. Men nu när hunden lever inne i våra hem, sedan ca 50-100 år tillbaka, så är samma egenskap en nackdel. Vi avlivar ju ofta hundar med resursförsvar. De hundar som skulle ha svultit ihjäl i naturen är nu dem som vi behåller och som vi avlar på.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar