tisdag 27 april 2010

Zoopersonal, uppfödare och veterinärer kan ge dåliga råd

.
Vi människor är som art mycket starkt benägna att lyssna på vad andra säger (sanna eller falska auktoriteter på området, grannar, vänner mm). Många experiment har visat att andra med hjälp av övertalning eller auktoritärt uppträdande kan få oss att tro på och/eller göra sådant vi egentligen inte vill.

En valpägare undrade oroligt om det var för tidigt att börja på valpkurs när valpen bara var tre månader gammal och fick förstås lugnande besked av mig. Hon svarade:

"Anledningen att jag undrade var att personalen i djurbutiken sa att en valp måste vara 6 månader för att kunna ta till sig och lära. Själv tycker jag att vår XX är superduktig, hon kan redan sitt, ligg, dansa och vacker tass!! Hon går fint i sele och idag ska vi börja med halsband."

Jag blev nästan chockad. Oj, oj, oj...  Var har man övervintrat de senaste 30-40 åren om man lär ut den där ålderdomliga tron?
Och valpägaren hade ju redan upptäckt motsatsen, men... kanske mannen hade lite rätt i alla fall...?

Nu kan instruktörer som jag självklart också ha fel, särskilt kanske det är lätt att ge råd mera utifrån vad som passar för hunden än vad som passar för ägarens kunskaper, åsikter och/eller personlighet. Men det är ändå mindre risk att du får höra galna råd om du lyssnar på den som är utbildad på och ägnar sig åt just det som du vill fråga om.

Eller - så lyssnar du lika lite/mycket på alla och går sedan helt enkelt efter det som funkar för dig!

De flesta människor gör väl just så i slutändan, som tur är.

Och förhoppningsvis var mannen i djurbutiken ett undantag. Skulle tro att majoriteten av zoopersonal, uppfödare och veterinärer antingen avhåller sig från hundträningsråd och hundpsykologiråd - eller ger hyfsat goda råd. Hoppas jag.

1 kommentar:

Anonym sa...

Det där med auktoriteter är jättesvårt, jag har hund för första gången och naturligtvis vill man göra rätt och göra på ett sådant sätt som både ger snabbt resultat och är trevligt både för mig och hunden.

Hunden kom till oss som unghund (nästan två) och visade sig snabbt att vara ganska dominant (får man ens använda det ordet, aja stark drift till att göra som han själv vill och fatta alla beslut själv i avgörande situationer kan vi säga) och vilja testa oss på alla fronter samtidigt. Vi slets mellan alla råd från "brutalt dominera hunden tillbaka tills den ger upp"-råden till "du får bara använda positiv förstärkning och ska alltid erbjuda något mer positivt i utbytte för det din hund just nu är i färd att hitta på, då kommer den vilja göra allt för dig"-typerna.

Den första kategorin vägrade jag sälla mig till, jag kan inte och vill inte gå in i en fysisk strid om makt med hunden, tycker det bara triggar ett mer frustrerat beteende samt att det omöjliggör att bygga en tillitsfull relation med hunden. Den andra extremen i skalan fungerade inte alls, oftast var det just det hunden ville göra för tillfället som var det mest lockande. Stekt kyckling slår inte villig tik och jag ifrågasätter det kloka i att erbjuda stekt kyckling till en hund som ligger i sängen och morrar för att få behålla den för sig själv.