måndag 1 augusti 2011

Kan en labrador tränas till kamphund?

.
Jag läser i lokaltidningen att en dvärgpudel blev svårt skadad, först av en schäfer, sedan av en pitbull. Dvärgpudels ägare säger "Jag vet att pitbull kan vara världens underbaraste, det är ägaren det är fel på!" Ja, det är sant att det främst är ett ägarproblem - men inte bara.

De flesta hundägare är inte riktigt medvetna om att hundar måste lära sig hur man umgås med andra hundar. Det finns inte instinktivt i hundar. Hundar måste få träffa andra hundar när de är valpar och unghundar. Annars lär de sig varken bithämning eller sociala spelregler. Ungefär som att somliga fåglar inte lär sig sjunga om de inte får höra föräldrarnas sång.

Och för somliga raser är detta extra viktigt. Det gäller de raser som avlas/har avlats för - att bitas! Och att ha stor kamplust dessutom.

Jag menar de olika staffe/bullterrierna, men också - i viss grad - brukshundar som rottweiler, malinois och schäfer. De har alla förmågan att kunna bita ihjäl en mindre hund. Det kan hända om de blir dåligt socialiserade som små, och sedan görs arga genom frustration eller korrigeringar. De vill gärna hälsa på den andra hunden, eftersom hundar är sociala djur, men de får inte, utan hålls i riktigt kort koppel. Då känner de sig frustrerade. De kanske till och med blir korrigerade t ex med koppelryck. De associerar då inte koppelrycket till sitt eget beteende, utan till - den andra hunden!

Nu ska det till en hel del av sådan här felbehandling innan någon av de här raserna faktiskt blir farliga för omgivningen, men min poäng är att det trots allt går snabbare än om det var frågan om de flesta andra raser.

Om t ex kamphundarna nu är likadana i psyket som t ex en labrador, varför har inte "buset" labradorer i stället? Kamphundarna är annorlunda. Det är därför de är förbjudna i många länder. Jag förespråkar inte rasförbud, men jag förespråkar att den som köper t ex en amstaff för att visa att de minsann är likadana som andra hundar om de bara får en normal uppfostran, ska tänka en gång till. Alla som äger en kamphund måste vara extra noga med att socialisera sin hund tidigt med andra hundar och extra noga med att gå på bra, positiva hundkurser.

Bithämning är alltså extra viktigt att lära de raser som somliga människor avlar för att de ska vara bra på att bitas och ha god kamplust. Och bithämning lärs ut bäst av andra hundar - medan valpen har sina vassa små mjölktänder kvar.

Om alla tänkte på detta (dream on!) så skulle hundar inte bita ihjäl andra hundar.

TILLÄGG i efterhand:

Mina personliga erfarenheter av kamphundsrasers beteende i umgänge med andra hundar är GODA - men bara i de fall där ägaren har lagt ner stor möda från början på att socialisera och träna sin hund, positiv träning utan hårda metoder men icke utan ett visst mått av bestämmande. En sedan valpåldern välsocialiserad amstaff med en bra, riktigt hundkunnig ägare, och där jag själv gör en positiv bedömning av hundens språk och beteende, tvekar jag inte att släppa för lek med andra hundar på mina kurser och hundpromenader.

Däremot är det svårare att rehabilitera en vuxen kamphund. (Tydligen kan Cesar Millan detta och det är en av orsakena till att jag är intresserad av vad han har att säga om hundar.)

Och jag kan ha en förståelse för, och delvis hålla med om, det som sägs i den här artikeln:

http://www.brukshunden.se/?c=nyheter&i=las_artiklen&n=debatt:_farliga_hundar

Vad tycker du? Vad är dina erfarenheter?

Jag är särskilt intresserad av om du har varit med om någon hund av kamphundstyp som i vuxen ålder har attackerat och allvarligt skadat andra hundar, fast du är helt säker på att den ofta som valp och unghund fick hälsa på, umgås med, leka med andra hundar av många olika raser, på ett klokt och bra sätt? (Inte bara röja hela dagarna med en annan kamphund, så att de triggade varandra)

Min åsikt är ungefär så här:

1) Man kan lita lika mycket på en hund av kamphundstyp som på en annan hund, vad gäller umgänge med andra hundar - OM, säger OM, ägaren har lagt ner STOR möda på god socialisering och god träning från tidig ålder.

2) Eftersom de flesta svenskar inte fattar hur mycket jobb som krävs, hur mycket energi de har och hur viktig socialiseringen är, så ska bara de allra mest "frälsta" ha en kamphund. De är inte vanliga familjehundar, inga Svensson-hundar.
.

6 kommentarer:

Bobby sa...

1) Man kan lita lika mycket på en hund av kamphundstyp som på en annan hund, vad gäller umgänge med andra hundar - OM, säger OM, ägaren har lagt ner STOR möda på god socialisering och god träning från tidig ålder.

Nja, sanning med modifikation. Jag kan hålla med om detta om det rör en staffe, amstaff eller blandis av dessa raser. Men inte när det gäller renrasiga APBT som defacto är avlade på funktionen.

Det exempelvis Git Jering pratade om, dvs att hundens genetiska arv inte går att avla bort på några generationer stämmer rätt bra. Dock är en amstaff en egen ras sen 1936 och det är en hel del generationer bak så där har hon helt enkelt fel.

Men när det gäller renrasiga APBT så skulle jag aldrig någonsin lita på den i en sådan situation. Och det kan jag lova att varenda ägare av en renrasig APBT skriver under på. Är du mer nyfiken på ämnet kan du läsa mer om det på pitbullforum.se. Där har frågan tagits upp åtskilliga gånger.

Gunilla M sa...

Hej Bobby! Du har säkert rätt! Jag har erfarenhet av de vanliga s k kamphundsraserna, men nästan ingen erfarenhet av renrasiga APBT som fortfarande avlas för att vara bra på hundkamp. Får inte dessa hundar på mina kurser.

Hoppas att du också tycker att det är trist om man har lyckats förändra somliga hundar så mycket att socialisering inte hjälper. Om renrasiga pitbulls ska ha kvar sin lust till hundkamp så hoppas jag att rasen försvinner, för hundkampsgener är en anomali, en defekt, motsatsen till hur hundar egentligen fungerar.

Bobby sa...

Det är ju just defekten som är eftersträvansvärd i hundkamp (HK) och också det som avlas på.

Personligen är jag helt emot HK, och att tro att den försvunnit bara för att den är olaglig är naivt. Men det finns ärligt talat fördelar med denna typ av avel i förhållande till exempelvis amstaffen.

Ja, amstaffen klarar av att vara med andra hundar men den är också showavlad. Det innebär att den har bra mycket mindre motor än sin kusin APBT och också mindre atletisk. Eftersom APBT är avlad på funktion så är det också en atlet utan dess like.

Och den funktionen är också eftersträvansvärd i andra områden såsom exempelvis weightpull. Där är den outstanding just pga sin styrka, låga vikt och sin "gameness".

Alla vill heller inte låta sina hundar umgås med andra hundar, och det tycker jag att man måste respektera.

Att enbart vilja att en ras dör ut bara för att man själv tycker att alla hundar ska kunna umgås, tycker jag är fel.

I min mening är hundarna till för oss människor och våra behov. Och då får man också se till allas behov.

Gunilla M sa...

Det kan omöjligen vara samma gen för "motor" och förmåga att dra tunga lass och för att vilja döda sina artfränder.

Sedan är det stor skillnad mellan hundar som inte bryr sig om andra hundar och hundar som är farliga för andra hundar om de kommer lösa. Att ha en hund som är farlig för andra hundar om kopplet går av, det är mycket oansvarigt. För många av oss är våra hundar det käraste vi har. Och hundens natur är att undvika konflikter med andra hundar. Jag tror att strider med dödlig utgång bland hundar av tamhundstyp som lever fritt är mycket sällsynta, om de ens förekommer alls (till skillnad från vargflocken).

Ja, vi människor har lustiga "behov". Vi gör välfungerande hundar till missfoster som inte kan gå, andas, signalera, föda. Och några av oss skapar hundar som vill slåss för vårt höga nöjes skull.

Någonstans finns gränsen där det inte längre handlar om vad vi tycker är gulligt eller häftigt, utan där det blir djurmisshandel. Utan att vi människor ens har förmågan att inse det.

bobby sa...

"Det kan omöjligen vara samma gen för "motor" och förmåga att dra tunga lass och för att vilja döda sina artfränder."

Såklart att det inte är. Och det är inte det jag säger heller. Men dom hänger ihop, iaf i denna ras.

Gameness - dvs "viljan att inte ge upp ska vara starkare än önskan att ge upp inför t ex skador eller trötthet. En hund som besitter stor gameness ger aldrig efter för stora påfrestningar och den dör hellre än att ge vika" är det som är eftersträvansvärt i exempelvis weightpull.

Detta är också något som avlas på i APBTs som enkom avlas för weightpull. Och även för hundar i HK då man vill ha det i båda "sysselsättningarna" så att säga.

Och eftersom man vill få fram så pass "hög gameness", för att använda ett lite konstigt uttryck, så avlar man på hundar som har det. Och hundar som bevisligen funkar i HK har hög gameness. Men på köpet får man med genen "för att vilja döda sina artfränder."

Det finns där och går inte att komma bort ifrån.
Luddigt förklarat kanske... Är ingen expert i ämnet.

Du skriver också - Att ha en hund som är farlig för andra hundar om kopplet går av, det är mycket oansvarigt.

Ja, det är det väl. Men jag kan tycka att man kan argumentera samma sak när det gäller hundar som är avlade för att vara aggressiva mot människor (tänker schäfer/malle osv). Och det är det faktiskt ingen som debatterar.

Vi i sverige (generellt) har en syn på hundar. Vi betraktar dom som familjemedlemmar och inte som verktyg. I andra länder är det en annan syn. Det är kulturskillnader helt enkelt. Men vi bor ju också i ett mångkulturellt samhälle och därmed måste vi kunna acceptera andras syn på hundar också.

Sen håller jag med dig fullt ut i det du säger i det två sista styckena.

Michaela sa...

Jag har en amstaff pitbull blandning som är livrädd för bråk. Han har blivit påflugen ett antal gånger av labbar och border collies men bara lagt sig och skrikigt trotts att han väger dubbelt så mycket och skulle kunna sätta stopp för allt me ett bett. Jag har också lagt ner extremt mycket tid på socialisering och lärt honom att han inte får "ge igen" om en annan hund går på honom och har på så sätt fått en hund som vänder bort huvudet så fort de blir obehaglig stämmning. För att detta ska funka var jag också tvungen att få honom att lite på att jag alltid finns där för att hjälpa honom om något händer. Jag tror att det går att lära alla hundar detta men att man måste vara extra hård med amstaff mfl. Jag var jätte sträng mot min hund när han var liten, försökte han kaxa mot andra tog jag tog i nackskinnet och slängde ner honom på rygg. Självklart så säger många att man absolut inte får göra så för att man får en otrygg hund och bla bla bla men jag har bara fått en hund som kan umgås med exakt alla hundar oavsett hur dom beter sig plus att han är säker på sig själv på ett bra sätt. Så alla hundar kan tränas till att vara snälla eller iaf ignorera och alla raser kan visa aggressivt beteende