.
Om man har ett problem och söker experthjälp, så gäller det att fortsätta söka tills man hittar en expert som passar en själv och som man litar på. Det gäller både om man söker hjälp med hunden, om man är sjuk/skadad och behöver hjälp på något annat område. För inom alla områden finns det bättre och sämre experter.
Det här inlägget handlar främst om mina erfarenheter av sjukgymnaster.
Den första jag träffade efter att jag hade tagit av gipset och skulle öva upp fotens rörlighet och styrka igen, var en av Danderyds sjukhus sjukgymnaster. Jag fick ett papper med enkla teckningar på övningar och talade med en tjej sådär 20 minuter. Vid återbesöket var hon inte där, jag skulle vänta i över en timme innan hon var tillbaka. Övningarna på pappret var ofta bra, men det kändes inte så förtroendeingivande ändå. Och jag skulle ändå inte fortsätta gå hos sjukhusets sjukgymnast, utan hitta någon lokalt där jag bodde.
Jag började söka runt. Hittade några i Väsby Centrum. Ganska bra, och man kunde gå på träning där (vilket jag fick veta sedan), men... jag kände att jag ville ha mer av både kunskaper och engagemang och uppmuntran. Och så litar jag rent allmänt mer på dem som är lite äldre än de som är yngre... Äldre har hunnit samla på sig mer erfarenhet och det är alltid väldigt värdefullt.
Jag sökte vidare och hittade en privat fysioterapeutisk klinik i Väsby. Jag fick väl goda råd där... sedan på slutet av träffen så ville mannen att jag skulle prova en laserbehandling. Det gjorde jag, men jag fick väldigt ont efteråt. Senare fick jag höra att laser kan värma upp metallen som jag har i foten - inte så lyckat. Och det finns tydligen inga vetenskapliga bevis för att det fungerar, även om jag fick en färgglad broschyr om laser i handen, där olika människor intygar att det är bra...
Jag fortsatte ringa runt och leta och sedan fick jag jackpot. Jag hittade den sjukgymnast jag har i dag, Marianne Hård Kamb - mycket trevlig, klok och kompetent, med mycket hög utbildning. Och otroligt nog finns hon mycket nära där jag bor (Optimuskliniken). Jag kände att jag fick precis rätt övningar att träna på, och dessutom kan hon massera och bearbeta min fot så att den blir mycket mjukare. Den första sjukgymnasten tog inte i min fot öht, vad jag minns. Så äntligen är jag i trygga händer, och även om det går långsamt så blir foten sakta allt bättre.
Det är nu drygt 6 månader sedan olyckan. Jag är inte längre sjukskriven utan i full gång med hundkurser och hundpassning. Jag kan nu både cykla och gå långpromenader. Men fortfarande är foten svag och stel. Jag kan varken springa eller hoppa. Men jag tror att det kommer.
Somliga dagar kan jag lägga mycket tid på mina fotgymnastikövningar och köra kanske 300 repetitioner på olika övningar, och efteråt känns det verkligen som om det har gått framåt. Ju mer jag tränar, desto fortare kommer jag att bli återställd. Men man får ligga i som en iller... jag har förtvivlat många gånger, men sedan kämpar jag vidare. En person uttryckte det så här: Först händer ingenting, sedan ingenting, sedan ingenting... sedan börjar man se resultat... Nu beror det förstås på vilken sorts skada man har, men oavsett skada så kan man bli bättre. Man måste bara vara enormt envis.
Jag har förstått att alla som bryter något inte övar så flitigt efteråt. Om jag inte skulle öva - helst några timmar varje dag faktiskt - så skulle jag kanske aldrig mer kunna springa, och ibland småhalta när jag går. Inte tusan vill jag ha det så under resten av mitt liv!
Jag är normalt ganska dålig på att vara disciplinerad och ha regelbundna kloka vanor (särskilt vad gäller att laga nyttiga måltider regelbundet och att lägga mig tidigt på kvällen), men foten tvingar mig att träna den varje dag och det är väldigt nyttigt för mig. Om jag bara kan få foten att fungera någorlunda igen, så kanske olyckan rentav medförde något positivt.
Man har inte så mycket val - tänk positivt, kämpa envist varje dag och ge aldrig upp! Och sök tills du hittar en expert som du litar på och som verkar kunna sin sak. Det är råd som jag vill ge till dig som har ett problem av något slag.
Med ett tillägg kanske - jag gör inte övningarna om foten gör ont, är svullen och inflammerad. Jag tar inte smärtstillande för att jag SKA öva.
Jag läste i DN att olika typer av vanligt förekommade smärtstillande preparat faktiskt försenar läkningen, fast reklamen säger annorlunda. De hjälper inte alls, bara döljer smärtan. Och då kanske man rentav tränar för mycket, för att man inte känner varningssignalerna. Det enda som var bra, om magen tål det, var acetylsalicylsyra. Det kan ju faktiskt skydda mot olika sjukdomar, dock i måttliga doser.
Nej, man ska lyssna på sin kropp. Läkningen kan inte skyndas på hur fort som helst. Man måste också våga lita på naturen eller kroppens visdom, på att kroppen ordnar läkningen på bästa sätt. Det kan jag ju faktiskt inte rå över. Jag kan bara understödja kroppens naturliga processer. Så man ska kämpa, men snarare kämpa mot sin egen lathet, inte kämpa mot sin egen kropp, för den vill ju vara frisk, den gör ju så gott den kan...
Pappa sa att jag säkert kommer kunna dansa schottis när foten är läkt.
Vad bra! Det har jag inte kunnat förut... (dålig vits)
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar