Mullingstorp del 2 - Kursen

Här följer del 2 om min Möt dig själv-kurs på Mullingstorp.

Vi som inte hade bil blev hämtade vid Norrköpings tågstation i en minibuss. Jag sneglade på mina blivande kurskamrater. De såg ganska välfungerande och friska ut, precis som jag. Nåväl, skenet skulle bedra. (Sorry, jag skojar, i alla fall delvis) Vi åkte flera mil på mindre vägar förbi åkrar och hus utströdda styckevis i det öppna landskapet. Till slut kom vi fram till kursgården.

Byggnaderna, träden, gräsmattorna – allt var vackert och välskött. Vi möttes av terapeuter som hälsade oss välkomna och vi blev anvisade våra rum. Jag hade tur, jag fick eget rum. Många andra bodde två och två. Vi fick te och smörgåsar som kvällsmat.

Vår kursledare Terése anlände, och sedan fick vi en genomgång av reglerna. De var många. Då blev det lite känsla av att gå i kloster. Vi fick inte ha mobil och inte ringa hem eller ta emot samtal annat än i nödfall. Inget godis, ingen choklad! Ingen tobak, ingen alkohol, inte ens kaffe eller svart te, bara örtte. Inga böcker eller tidningar.

Vi skulle även undvika att prata med varandra, något som först kändes konstigt, men som faktiskt var viktigt och välbehövligt. Det hade inte blivit bra om vi kursdeltagare hade pladdrat om ditt och datt och till och med kanske försökt ge varandra råd. Vi hade alla olika problem och var på olika ställen.

Alla restriktioner syftade till att man inte skulle kunna döva sina känslor som vanligt, och att man skulle vara fullt koncentrerad på att jobba med just sina problem. Terapeuterna påminde oss: ”Ge det här en chans! Vi har haft denna kurs i många år och har även ofta gjort förbättringar under åren. Vi vet vad vi gör. Ha tillit!”

Vi fick träffa en läkare som granskade deltagarnas medicinering. Målet var att deltagarna inte skulle ta fler mediciner än de allra nödvändigaste. Jag lämnade på inrådan ifrån mig mina icke receptbelagda piller mot klimakterievallningar. Hade heller inga sådana under kursen.

Nästa morgon kl 7 började kursen. Var och en fick presentera sig och berätta varför man var där osv.
Sedan började en dagsrutin som blev invand. Det var först samling på morgonen då vi satt eller låg på dynor och kuddar och vilade. Vår kursledare kom och tog upp något ämne, t ex om det lilla sårade barn som man kan säga att vi alla någonstans har inom oss. Många kloka ord fick vi höra. Jag höll faktiskt med om i princip allt, jag som annars är så kritisk. Ibland fick var och en av oss säga något om läget just då, hur vi mådde. Därefter följde övningar av olika slag hela dagen, med regelbundna pauser då vi kunde vila lite eller gå och ta en kopp te. Fram emot kvällen var det middag, alltid vegetariskt och alltid vällagat. Det smakade extra gott eftersom åtminstone jag verkligen var hungrig då.

Det var många övningar i att röra sig till musik – ibland som man själv kände för, ibland efter ett givet mönster. Jag tror att det första kallades frigörande dans och det andra kallades meditation. Den längsta meditationsdansen var i fyra olika steg och kallades för Dynamics. Många gillade den, jag var väl inte riktigt lika frälst.Ofta hade vi ögonbindel eller så fick vi blunda, säkert för att ingen skulle känna sig uttittad och för att var och en verkligen skulle våga släppa loss. Jag avskydde dans under hela skoltiden och har aldrig varit typen som har gått ut och dansat, men det släppte lite under kursen och ibland kunde jag tycka om det. Sedan beror det ju lite på vilken musik det är också. De hade en stor musiksamling. Vi rörde oss till många olika låtar, alla utvalda för att texterna och musiken skulle väcka känslor. 

Ibland ingick också i en övning att andas på olika sätt – ibland genom näsan, ibland genom munnen.

Vi hade också många psykologiska övningar, ofta två och två. Det kunde handla om att lyssna utan att avbryta och kommentera medan den andre berättade sin historia, eller våga säga nej. Jag ska inte avslöja för mycket, men det var många olika övningar och var och en hade sitt värde, något att lära ut för att man skulle lära känna sig själv bättre och stärka sin självkänsla. Och även om nästan varje övning var lite motig att börja med, så gick den ändå lätt att genomföra när man väl hade övervunnit första motståndet. Man måste ju pröva att göra något utanför sina vanliga gränser.

De mer krävande fysiska övningarna låg på dagtid. Sedan fick vi lägga mat i magen, och efter middagen samlades vi i mindre grupper och var och en fick en lång individuell stund med en terapeut. Det tyckte jag kanske bäst om på hela kursen. Min grupp fick flera gånger en terapeut som jag och de andra verkligen tyckte mycket om – empatisk, professionell, skicklig, intelligent var hon. Starka känslor kunde väckas under samtalet med terapeuten, vilket uppmuntrades och stöddes. Känslor kunde väckas även under de andra övningarna. När en stark känsla kom upp så skulle man försöka känna efter var i kroppen den satt, och så skulle man försöka uttrycka den med något ljud. De flesta av deltagarna hade gömda själsliga smärtor som de fick hjälp att uttrycka. Tänk dig att få gråta, eller vråla, fritt och ohämmat och ha en professionell människa som lyssnar och stöttar på rätt sätt där och då! Det var ett av flera verktyg vi fick för att lindra smärta som kom upp. Och det hjälpte – ofta blev det snabbt lugnt i själen. Känslor vill bli upplevda och uttryckta, inte stängas inne, men det är ju det vi har fått lära oss att göra.

Först runt 21.30 slutade vi ibland, och efter det var det dags för en sista kopp te, borsta tänderna och så i säng. Det var jätteskönt att det inte fanns någon tv att titta på. Jag fick verkligen sova, särskilt som jag hade lyxen att ha eget rum. Det var många år sedan jag lade mig så tidigt varje kväll under en hel vecka!
Om man fick ångest eller helt enkelt behövde prata om något så kunde man gå till huset där terapeuterna sov och få hjälp av någon dygnet runt. Jag gjorde aldrig det, även om jag fick rådet att försöka be mer om hjälp än förut.

En dag var det dags för den ”berömda” Födelseövningen. Den beskrivs i en av Bengt Sterns böcker. Jag var jätterädd för just den övningen. Den går ut på att man ska uppleva sin födelse igen, och se vilken strategi man väljer. Vill man kämpa? Vill man stanna kvar i ”livmodern”? Får man panik? Är det en skräckfylld eller lugn upplevelse att födas? Intressant var att vi tycks använda samma teknik/metod i pressande situationer senare i livet som vi gjorde när vi föddes. Jag var som sagt jätterädd, men när jag såg på andra hur det gick till, och själv fick hjälpa andra att ”födas”, så kändes det bättre. Min strategi blev att kämpa och kämpa, men med fullt lugn och närvaro, tills jag ”kom ut”. Och så gör jag i livet och det är inte alls fel. Problemet är väl bara att jag kämpar för ofta. Det är lätt att bränna ut sig då. Sedan var jag jätteglad för att jag fick hjälp att känna mig trygg och att jag inte fick panik, eller bara pyttelite. Det var inte så farligt som jag hade trott. Jag klarade att födas, jag var stark!

Chakrasystemet fick vi också lära oss lite mer om, att stora delar av Asiens befolkning delar upp kroppen i sju olika chakran. Vetenskapligt? Vet inte, men urgammal visdom som jag finner mycket intressant. Jag själv har ofta haft problem med rotchakrat och halschakrat.

Det är en del övningar som jag inte har nämnt, för att du som vill gå kursen ska få lite överraskningar också.

Ännu mot slutet av kursen hade jag svåra känslor som inte fått läkning. Mycket av det handlade om sorg efter min hund. En tidig morgon tassade jag ut, gick en vacker stig genom skogen ner till havet och sörjde för mig själv – ljudligt! Senare bad jag om stöd, och fick väldigt bra stöd som faktiskt löste upp de sista knutarna. Vi fick också läsa igen mot slutet av kursen och jag hade med mig boken ”Sorgbearbetning”, där jag fick tips om hur man bäst handskas med förluster.

Det hängde lite på ett hår, men faktum är att när kursen var slut så kände jag att jag hade hunnit få det jag behövde för att bli väldigt lugn. Djupt inombords kändes ett stort lugn. Ingen sorg och ingen stress. Det var en skön känsla!

Så var kursen slut. Vi fick en lista med allas mejl och telefonnummer så att vi skulle kunna ta kontakt med varandra om vi ville. Vi fick också många avslutande kloka ord med oss av kursledaren om hur vi skulle tackla vardagen som väntade. Min vardag som ensamstående var ju ganska stabil och bra. Men många andra kom hem till anhöriga som nu kanske kunde bemötas på ett lite annorlunda sätt än tidigare.
Jag hade lite hemlängtan. Men de flesta av oss hade gått med på kursledningens villkor att inte åka hem direkt, utan stanna kvar en eller två dagar på kursgården! Det var deras erfarenhet att man behövde en mjukare avslutning på kursen och få prata med de andra gruppdeltagarna om allt vi hade gjort och varit med om, med likasinnade som kunde förstå och som var öppna för känslor osv. Och det var ju en bra grej.

Jag avslutar mitt referat om Möt dig själv-kursen i ett sista tredje inlägg i morgon.
.