.
Det där med att vara konsekvent är en gammal sanning som fortfarande gäller. Och de senaste dagarna har jag fått några anledningar att tänka till angående ett område där vi sällan är konsekventa mot hunden - vilket lätt resulterar i oönskat beteende mot främlingar...
När är vi inte alltid konsekventa mot hunden?
Jo, till exempel i vårt eget umgänge med den! Då gör det inget alls att den hoppar oombett och oinbjudet när vi kommer hem. Den blir ju så glad att se oss och då blir vi också glada! Men andra människor (som hunden också gillar) ska den inte hoppa på... inte heller på främlingar...
Vad lär sig hunden? Jo: "Om du blir glad så får du hoppa på personen!"
Och vi är nog en del (jag själv har också varit skyldig!) som låter vår hund springa fram och hälsa på sina käraste kompisar. Medan vi kämpar för att den ska sitta eller gå fot när en främmande hund går förbi.
Vad lär sig hunden? Jo: "Om du blir glad så får du springa fram till hunden!"
Särskilt vad gäller främmande hundar så kan en negativ effekt uppstå. Hunden blir glad av att se en främmande hund, för den har fått en god social start som valp. Den tror att den får springa fram, men hindras från det med hjälp av koppel och kommandon... Hunden kan då tänka: "Aha, främmande hundar ska man inte bli glad över... dem skäller vi på i stället!
Somliga typer från gamla tider försöker lösa problemet genom att inte socialisera sin valp till att känna positiva känslor för främlingar (hundar och personer). Enligt devisen "Den hund som inte får mat slutar vara hungrig". Not! Bristen på socialisering och social träning kan leda till katastrof. Vid ett bråk har denna hund kanske inte en lika god bithämning som en välsocialiserad hund. Att en välsocialiserad hund skadar en annan hund (utanför flocken) är extremt ovanligt! De hundar som biter andra hundar t ex ute på promenadvägarna och får munkorgstvång eller avlivas, dessa hundar har aldrig - jag törs säga aldrig! - fått en god social start i livet. De har inte fått upprepade erfarenheter att få leka fritt och ha kul med främmande hundar, både valpar och vuxna. De har inte fått den "sociala bit-vaccineringen".
Felet ligger inte i socialiseringen. Felet ligger heller inte i om hunden ibland får hälsa på den andra hunden. Felet ligger i stället åtminstone till stor del i att ägaren inte har varit konsekvent vid möten och alltid tränat hunden på samma sätt.
En hund, särskilt inte en osäker hund, bör alltså inte få avgöra vem den får hoppa på eller inte, eller vem den får springa fram och hälsa på eller inte. Det kan gälla både hemma när du får besök/det ringer på dörren, och vid möten utomhus.
Jag tror att en del av förklaringen till att hundar kan tycka att möten är stressande, är just att vi inte konsekvent begär av hunden att den ska uppföra sig och bete sig väl, t ex sitta ner. När hunden blir glad så smälter vi och ger efter... men kanske kanske vi då också skapar en osäkerhet i hunden? Ett vänligt ledarskap och undervisning om vad som gäller vid olika typer av möten gör hunden tryggare.
Håll på reglerna även om din hund blir glad! Håll på dem en stund... t ex att hunden ska sitta. Sedan kan den få hälsa - om den är lugn osv. Eller så passerar ni bara, så är det inte mer med det.
Mitt ideal är en hund som kan visa positiva känslor över att träffa även nya, främmande hundar, men som också visar självbehärskning och lyder sin ägare och väntar på lov att eventuellt få ta en noskontakt, kanske till och med kopplas lös för friare umgänge. Men det är en knepig balansgång!
Även jag tycker att man ska lära sin hund att en främmande hund i de flesta fall ska ignoreras och passeras. Men i somliga fall uppstår ett bra möte, och då ska de få hälsa, efter klartecken från sina ägare.
Till slut blir väl de flesta hundar ganska tråkiga när de möter en främmande hund. Om de alls får hälsa, så står de ointresserat och verkar inte ha något utbyte av det. Och det står i hundböckerna att vuxna hundar är sådana. Men jag tror att det bara är halva sanningen. Jag tror att de också har blivit så efter alla gånger som vi har tränat den att inte visa intresse för andra hundar. Den har lärt sig att tänka som räven i fabeln som ville ha rönnbär men inte lyckades nå dem "De är ju ändå så sura..."
Men det är inget ideal för mig att ha en hund som efter 2-3 års ålder inte alls bryr sig om nya hundkontakter. Det är bekvämt för ägaren - men är det som sagt riktigt hundvänligt? Är det naturligt eller en följd av ständig dämpande eller avledande träning? Sedan finns det förstås också stora skillnader mellan raserna...
Ursäkta om det var lite röriga tankar. Jag tänker väldigt mycket "Å ena sidan, å andra sidan" om hundmöten. Den ska vara lydig! Men jag älskar också att se hundar leka!
Skriv gärna dina tankar och åsikter! Särskilt om det som var inläggets huvudtema: Att man gör det svårare för hunden om den får göra på ett sätt när den känner igen någon och blir glad, men ska göra på ett annat sätt när en främling närmar sig.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar