tisdag 8 januari 2013

Alla hundar som biter behöver detta

.
Jag har mött och tränat (och några gånger även ägt) en del hundar som har tagit för vana att nafsa eller rentav bita i olika situationer. När jag tänker tillbaka på olika fall, och på deras ägare, så ser jag ett mönster. Det är en sak som alltid behöver förbättras... ägarnas ledarskap!
Ja - jag använder detta ord som en del hundpsykologer avskyr. För ordet säger ju allt. Möjligen kan man byta ut ordet mot t ex "kompetens", men det blir ju en teknisk fråga. Låt oss kalla städare för just städare och inte lokalvårdare!

Men "dåligt ledarskap" är inte den primära orsaken.

En hund som nafsar eller biter brukar skapas ur en hund som i grunden är reserverad eller rentav rädd. Syftet med att nafsa/bita är ju att skapa ett större avstånd.

Var kommer då rädslan ifrån? Den har nog oftast funnits där från början, i form av någon - slarvigt uttryckt - mental svaghet.  Lägg därtill en misslyckad socialiseringsperiod. Med det menar jag att hunden i fråga inte har lyckats lära sig att våga bekanta sig/lära känna okända, främmande människor och/eller andra hundar i den kritiska åldern mellan ca 6 och 16 veckor. Kanske ägaren skyddade sin lilla hund från de stora hundarna i kvarteret, eller utifrån en träningsideologi inte tillät valpen att knyta nya kontakter. Jag tror att det är vanligt att valpar växer upp utan att ha fått lära känna fler än några få andra hundar och människor, som valpen verkligen känner sig trygg och glad med. Många får höra att valpen ska lära sig från början att inte "hälsa på allt och alla". För den kommer att bli så frustrerad när den inte längre får det, och då kommer den att bli aggressiv!

Jag säger bara: Bullshit!! Den hund som har tillåtits att skaffa nya vänner i barndomen kommer alltid vara mera säker/mindre farlig än den hund som har hållits borta från det sociala livet, annat än med en snäv inre krets.

En annan orsak till dålig socialisering är att man tog hunden först som vuxen. Den kanske växte upp i ett annat land, under dåliga förhållanden.

Risken att hunden får en vana att "ta till tänderna" ökar också om hunden vill vakta sitt revir eller försvara sina resurser.

Och om den blir attackerad och själv biten när den är ung.

Den dåliga spiralen börjar snurra på allvar när hunden upplever att den vinner på att bitas. Om omgivningen backar - eller hunden själv skyndsamt får lämna platsen, i sällskap med en chockad ägare som inte ens har sagt "Fy!"  Nej, jag säger inte att det är den saliggörande lösningen att korrigera en hund som biter folk! Men ofta har dessa hundar fått mycket plus och INGET minus på att bita. Man märker då en oroväckande trend som kan accelerera snabbt - hunden biter allt oftare, och kanske allt hårdare.

Så OK - vi har alltså en valp som föds med vissa anlag, och som lättare känner sig otrygg och osäker än många andra valpar.

Den har sedan inte under uppväxten fått uppleva tillräckligt ofta att det som den tycker är lite läskigt faktiskt egentligen kan visa sig vara både tryggt och trevligt - såsom t ex folk och andra hundar som närmar sig, eller är nära.

Och när den har pressats till att nafsa ifrån så har den lyckats med sitt uppsåt varje gång - att skapa ett större avstånd mellan sig själv och det som skrämde den.

Här har vi receptet till hur man skapar en "bitsk" hund! Tre ingredienser, lite förenklat.

Vad kan man då göra åt saken? Man kan inte ändra på det som har varit!

Det är HÄR som ledarskapet kommer in!

Att övertyga hunden om att omgivningen är snäll är inte längre lika aktuellt. Det är ett projekt på längre sikt. Det man ska koncentrera sig på är att inte längre ge hunden fler tillfällen att uppleva att den kan klara sig undan genom att bitas, och vinna på detta. Och den ska lära sig att se sina ägare som en Trygghetskälla.

Jag kallar det ledarskap när ägarna t ex:  Tar problemet på allvar. Blir tydliga med vad de vill att hunden ska göra. Blir tydliga i uttryck, tonfall etc när de är nöjda med hunden - och när de är missnöjda. När ägarna inte låter hunden ta emot främlingar vid revirgränsen - det är ledarnas sak. När de är bra på att läsa av när hunden är pressad. När de inte ger näring åt hundens rädsla. När inte själva är rädda för hunden eller för hundens beteende. När de dagligen visar hunden "du behöver oss" - och visar detta oftare än "vi behöver dig!"  När de förebygger situationer som kan leda till bett - men inte undviker situationer heller. Och om hunden ändå biter, så vet man att hunden ska vara kvar i situationen och lugna ner sig - inte kunna fly därifrån. Dessutom ska ägarna inte i onödan höja hundens status genom att låta den sova i sängen, ha en soffa för sig själv, äta mat som står framme hela dagen, ge hunden kel bara för att visa att den är älskad, låta hunden gå före på promenaden hela tiden - med mera. För då minskar deras chanser starkt att hunden ska se dem som en trygghet. I hundvärlden måste den trygge vara stark, ja, helt enkelt vara den som bestämmer och tar mer plats än hunden. Det låter nog gammaldags, men enligt mina erfarenheter så funkar det så. Även om läror ibland är "ute" eller "inne" så är hunden likadan...

Enligt min erfarenhet så saknar kanske alla hundar som har en vana att nafsa/bitas en person som de kan förlita sig på. En stark person som säger "Du behöver inte fatta några beslut i den här situationen - det gör jag åt dig! Du ska bara göra som jag säger, lita på mig och vara passiv i bakgrunden" - ungefär så.

Därefter är det mycket enklare att genomföra olika specifika övningar, där hunden lär sig att på olika sätt klara av situationer utan att nafsa/bitas. Kanske via klickerträning? Men först ledarskap - sedan klickerträning!

När ägarna till en hund som har börjat bitas bestämmer sig för att axla ansvaret att gå från "hundägare" till "ledare", så minskar risken drastiskt att hunden biter igen. Man kan inte ändra på hundens gener, och inte göra om dess uppväxt. Men man kan styra hundens liv från och med nu på ett bättre sätt, och det kan räcka för att undvika fler bett i framtiden.

Men det är ett livslångt åtagande. Hunden är som en nykter alkoholist. Man måste införa nya, permanenta rutiner vad gäller besök, umgänget med hunden, vardagens rutiner, promenadrutiner etc... Mycket måste förändras!

Så tyvärr är det vanligt, eller ganska vanligt, att hundägaren inte orkar med hunden. Hen kan inte förändra sin personlighet eller rutiner i tillräckligt hög grad. Hunden avlivas eller omplaceras. Ibland kanske i onödan... men man ska heller inte behöva ägna kanske 10-12 år av sitt liv till att övervaka en farlig hund...

Ja, detta var några spontana reflexioner - kommentera gärna!

31 kommentarer:

Anonym sa...

Du är så klok o har så rätt. Vår valp ät nio månader o har accelererat i upphetsat o stressat beteende de sista fura veckorna. Vi vet att vi inte tränade tillräckligt i olika miljöer när han var mindre. Vi gick på valpkurs men där fick valpen ett spel gång två o veterinären konstaterade problem o ont i öronen. Han är stressad när vi går för långt från huset o tomten. Igår stod vi på framsidan o grannen böjde sig fram för att hälsa. O hunden nafsar! Jag hade som väl är min hand emellan o blev lite smått nafsar. Vi drog tillbaka hunden o in i buren. Idag stod alla tre hundarna framför huset o ville ut på sin promenad. Då kom en barnaskaran förbi o hunden med problemet blev helhispig igen. In i buren igen.....
hjälp vad ska vi göra, vi har läst ovan råd! Fler råd???
Eva i Jönköping

Gunilla M sa...

Hej Eva!

Ni kanske behöver anlita en hundpsykolog eller annan hundkunnig person.
Hunden behöver träning i att få förtroende för, och acceptera hantering av, främmande personer, genom att hundkunniga personer kanske pressar hunden bara lite grann och möter nafsen som kommer med stillsam vänlighet. Ingen korrigering alls för nafsandet alltså.

Förresten, om er hund är nio månader så är den INTE en valp längre! Den är en unghund, en tonåring!

Lene sa...

Vilket bra inlägg! Vi har en chiuaua som är 9 år och som är väldigt viktig med revir. Han morrar o visar tända så fort vår dotter som är 10 månader kommer nära hans matoch när det kommer en ny person på besök så biter han dem i fötterna/tårna. Jag är väldigtndrusterard o vet inte riktigt vad vi ska göra, vill ju egentligen inte avliva honom men är rädd för att han kommer via våran dotter.. Vore tacksam om vi kunde få någon form av råd på hur vi skall göra i dessa situationer!

Lene D.

Gunilla M sa...

Lene, köp ett kompostgaller för någon hundring och gör en bur till din chihuahua. Där får han vara när han ska äta sin mat eller gnaga på ett ben. Du kan också sätta honom där när det ringer på dörren och det kommer någon besökare.

Om du låter honom vara lös när du ska öppna för någon så ska du gå till dörren men sedan peka och säga t ex "gå härifrån" med bestämd röst. Öppna först när han håller sig undan.

Besökare som är hundvana kan du ge läckert hundgodis till, så får de träna honom i "sitt". Då tror jag att han glömmer bort att bita dem. Men besökaren ska EJ klappa honom! BARA ge godiset. Sedan gå och sätta sig någonstans, så att han får komma och nosa i lugn och ro.

Vill du kosta på mer pengar än pengarna för en kompostbur så sök efter en hundtränare eller hundpsykolog som verkar bra och framför allt har lång erfarenhet, och låt han/hon göra ett hembesök hos er. Du kommer nog få många bra tips då.

Lycka till!

Terrierägare sa...

Bra inlägg. Känner igen mycket från vår situation. Terrier på snart sju år som bitit vår son, nu 16 månader, två gånger. Andra gången var igår och det var droppen, så nu är vi ganska säkra på att det blir avlivning. Känns oerhört svårt såklart. Hunden har både nafsat och bitit (hål) på andra hundar och människor tidigare. Jag vågar inte ta risken att omplacera till ett hem där han kanske blir otrygg och svarar med att bitas så att någon skadas ordentligt. Älskar honom oerhört mycket så det är ett väldigt svårt beslut. Men jag tror ändå det är det rätta.

Gunilla M sa...

Tråkig situation, kära terrierägare. Kanske ert beslut är det rätta, det får ni avgöra själva. Det är ju tyvärr inte lätt att placera om en äldre hund som har bitit flera gånger... Kram till er!

Ia sa...

Hej! Min unghund (Cc pp) som är 18mån har bitit ett barn. Det hände när tjejen låg på golvet med tre hundar, varav den ena var hennes/familjens. Min hade fått tag på ett tuggben och tjejen smög fram sin hand för att ta det (uppfattade själv inte att han hade ett ben, då hade jag tagit bort det), vilket mamman upptäckte, men försent. Hunden reagerade och orsakade skrapmärken (såg ut som skrubbsår) på nästippen och en tand gjorde ett hack precis under ögat. Mamman som såg när det hände, drog bort hunden och bannade honom och tog sedan lugnt hand om flickan. Hon grät och var chockad men lugnade sig snart och har inte varit rädd efter detta, tvärtom så längtar hon efter att träffa hundarna. Mamman tror att hunden var så "inne" i tuggandet och blev överrumplad. Har varit i kontakt med uppfödaren som rådde mig att alltid plocka undan ben (vilket jag alltid gjort även innan) och leksaker han gillar. Hunden är väldigt glad för barn men lite häftig, men mitt största bekymmer nu är att hunden markerar mot barnbarnet genom att vända sig om och visa tänderna om han klappar honom på bakändan. I mitt tycke tyder det på osäkerhet från hunden. Barnbarnet är lika gammal som hunden, klappar fint och lämnas aldrig ensam med djuren. Råd tas tacksamt emot, skulle vara hemskt att behöva avliva hunden men givetvis ännu värre om han skulle bita igen. Är tacksam för att det inte blev värre med flickan och att hon har lugna och förstående föräldrar så de inte befäste ngn hundrädsla. Vad göra för att undvika att det upprepas?

Gunilla M sa...

Hej Ia!
Jag har fått flera mejl i helgen om hundar som har bitit små barn. Det är ju ganska vanligt. Jag tror att orsaken är dels att hunden ifråga inte har träffat små barn som valp, dvs inte blivit socialiserad/van vid dem. Hunden kanske också har en viss medfödd osäkerhet eller aggressivitet. Även resursförsvar är delvis medfött.

Generellt så är barn i åldern ca 1-4 år de värsta för hundar, dvs när de är rörliga men har dåligt förstånd (barnen alltså). Ställ krav på barnet så snart som möjligt att inte störa hunden. Uppfostra barnet likaväl som hunden!

Det är inte något fel på en hund som nafsar ett småbarn som kryper eller går fram till en hund när den sover, har ett ben eller liknande. Det är föräldrarna som måste hålla parterna skilda åt.

Men man kan också träna. Ia och andra med småbarn, här är en övning som kan vara till viss hjälp: Hundens ägare sätter sig i soffan med barnet i knät och håller ett stadigt tag om barnet så att det inte kan komma därifrån, helst inte heller sträcka ut händerna. Så kallar man på sin hund. Hunden kommer troligen att vara tveksam, men då ska man lugnt insistera. Obs, man ska inte locka med godis. Det är frågan om flockledaren som presenterar sin "nya valp" för hunden. Hunden ska efter en stund våga nosa på barnet, kanske först nosa bakifrån mot blöjan? Just när det sker så ger man lågt och stillsamt muntligt beröm. "Är det en fiiin bebis, tycker du? kan man säga, sådana saker.

Nästa steg kan vara att hundägaren sätter sig på golvet med barnet i knät.

När hunden känner sig trygg i barnets närhet så kanske man kan gå vidare till att hunden får erfarenheter av att det är hög chans att få godis om man kommer till barnet och sätter sig. Godiset ges i så fall av barnahanden, som är omsluten av den vuxnes hand.

Om man inte själv är en trygg ledare för sin hund så kanske man inte ska göra dessa övningar, utan börja i den änden i stället. Ens hund ska t ex kunna lita på sin ägare och kunna slappna av vid kel, hantering, fasthållning.

Det kan också vara bra att ta hem en hundpsykolog, men tyvärr är det ett lotteri. Det finns många bra "fria" aktörer, men en organisation som t ex Immi borgar ändå för en viss kvalitet.

Linnea Persson sa...

Hej! Min hund bet mig igår och det har han inte gjort tidigare. Han har gjort utfall eller markerat om han hittat något ute som han vill försvara eller visat när han inte vill bli hanterad. Han har dock bitit min man. Vi fick rådet att lägga ner honom men det blev inte alls bra. Vår hund hade en bra uppväxt som liten valp och han har bara bott hos oss förutom uppfödaren. Han är 7,5 år gammal och när han var 2 år blev både han och jag bitna av en stor hund som kommit lös. Efter det fick han ont i ett bakben men vi har låtit undersöka honom flera gånger och det ska inte vara något problem. I alla fall verkade han lite orolig igår kväll och lyssnade som om det var någon utanför huset när jag släckte och vi skulle lägga oss. Han sover på nedervåningen och jag slätade till en filt som han ofta ligger på. Helt plötsligt flög han på mig och bet mig på tre olika ställen på handen och den andra armen. Han verkade helt rasande. Det blödde mycket och jag blev riktigt rädd. Hunden kröp skamset in i sin hundkoja som han har under en trappa. I morse var han som vanligt. Pigg, aktiv,tillgiven och glad. Jag tänkte att vi nog måste avliva honom nu. Vi har försökt undvika situationer där han blivit irriterad, klippt honom kort för att inget ska fastna i pälsen, vara uppmärksamma på hans signaler. Så händer detta. Vi har försökt aktivera honom, höja självkänslan och samtidigt vara ledare men har tydligen misslyckats. Synpunkter, råd, önskas.
Vi är kanske inga bra ledare.

Gunilla M sa...

Hej Linnea!

Vad jättetråkigt! Undrar om det kan vara någon demens eller hjärntumör eller annan "hjärnsjukdom"? Eller att han börjar bli döv och/eller blind? Kontakta en veterinär och undersök sådana förklaringar först...

Men sedan är det också så, att kroppszonsförsvar och resursförsvar brukar vara medfödda beteenden, åtminstone till en del. Och det blir bara värre om man försöker lösa problemet på fel sätt, på ett sätt som gör att hundens förtroende och trygghet minskar.
Om veterinären inte hittar något fel, så kontakta en hundpsykolog! Om ni vill ge honom en chans till.

Vänligen,
Gunilla

Anonym sa...

Hej,

Vilket bra inlägg!
Jag har en blandras som är snart 3 år. Vi har stora problem med att han är aggressiv och gör utfall mot folk han inte känner men även mot folk han träffat innan som kommer hem på besök. De enda han accepterar och är välkomnande mot är mina föräldrar och familjen. Dock inte min mans familj, hans bror gör han utfall mot trots att dem träffats så många gånger. Vi har en dotter som är snart två och mot henne är han jättesnäll. Hans beteende har blivit värre och värre med tiden och nu måste vi lämna honom till mina föräldrar om vi ska få besök då han verkligen gör utfall och hoppar på för att bita. Det är otroligt svårt att träna bort detta då vi inte vet vad han egentligen kan komma att göra. Jag har gått 6 kurser på brukshundsklubb, allt från lydnad och agility för att stärka vår relation och få honom trygg med andra människor. Senaste kursen bet han tränaren när hon skulle visa en sak som han tydligen tyckte va för nära honom. Vi har även haft en hundpsykolog hemma och hennes bedömning var att hur mycket vi än tränar så kommer det sitta kvar i honom för det sitter så pass djupt. Hon sa även att det är en typisk "icke-omplacerbar" hund, då han är så otroligt fäst vid familjen och också att det är svårt att få någon ta emot en sådan hund.
Jag vet inte vad vi ska göra. Jag känner att jag verkligen försökt och tycker vi försökt socialisera honom men det går inte på rätt håll. Vi väntar ett barn till och bara för det gått bra med första vet man ju inte hur det blir denna gången. Vårt liv blir väldigt begränsat då vi inte kan ta emot besök och det är inget jag vill ska drabba våra barn i framtiden, att dem inte kan ha kompisar hemma p ga honom.
Tar gärna emot alla tips.

Hälsningar
Ida

Gunilla M sa...

Hej Ida!
Tack för frågan. En hanne på snart 3 år, då kan det vara dominans med i bilden. Du skriver inte vilken typ av blandras du har. Ska jag tolka det som att det är någon amstaff- eller pitbullmix? Sådana hundar är mycket familjekära och kan också vara väldigt "mentalt starka". Du antyder också att han är rädd och behöver bli mer trygg med andra människor. Prognosen beror på många faktorer. Hur tidigt visade sig problemen? Hur villiga är ni att lära er det här "kompetenta ledarskapet" som jag pratar om i inlägget? Jag tänker på lite sådant som Cesar Millan brukar visa och råda till, inklusive stor kunskap om hundspråk och hundbeteende i stort. Han betonar ofta att iaktta hundens sinnesstämning och säga ifrån tidigt, "stämma i bäcken" liksom.

Ni ska inte försöka socialisera honom mer nu, utan ta ansvaret och ta kommandot vid alla möten. Detta råd måste ni väl ha fått av hundpsykologen? Vid varje väntade besök ni får så är ett förslag från mig att han är kopplad och bär munkorg och att ni hela tiden med kroppspråk blockerar och visar att han ska vara bakom er. Dvs hans huvud i jämnhöjd med benet. Uppträd med en lugn, tystlåten, behärskad och ständigt närvarande dominans vid alla tillfällen när människor eller hundar utöver familjen/flocken är närvarande. Dvs ni är "kung och drottning". NI bestämmer. Styr honom, säg vad han ska göra. Straffa honom inte eller utvisa honom, men begär att han lyder och gör som ni säger/visar. Använd en dominant inre känsla och ett tydligt kroppsspråk och stor envishet för att få honom att "ge efter".

Om han inte accepterar att ni vill börja bestämma över honom, utan då börjar hota er, så är det ett dåligt tecken.

Vid oväntade besök, stäng först in honom i ett annat rum innan ni öppnar.

Det kan också hjälpa lite grann att kastrera honom.

Så jag rekommenderar, generellt, till att börja med:
Koppel och munkorg vid besök. Ev kastrering. Studera många Cesar Millan-avsnitt för att lära er en "bra" dominans. Följ hans råd! Många gillar inte CM, men jag menar att hans råd fungerar bra på olika problemhundar som biter, med mera. Även om varje hund är olika så är det vissa grejer som återkommer som man kan pröva.

Strunta nu ett tag i de "roliga och snälla" sakerna du har försökt med. Det är inte det han behöver. Han behöver acceptera att ni bestämmer. Först DÅ kommer han känna sig någorlunda trygg även när det kommer folk som han inte känner.

Leta gärna efter en annan hundpsykolog, som jobbar med icke konfrontativa metoder för att nå ett bra ledarskap.

PS Jag skulle inte tro att det blir problem med det nya barnet. Möjligen om han vaktar sina ben och barnet kommer nära. Men han låter ju flockkär. Bara var naturliga, och låt honom inte hetsa upp sig i barnets närhet, han ska vara lugn.

Lycka till!

Anonym sa...

Hej Gunilla
Vilket bra inlägg. Jag har en blandrastik på snart 3 år. Världens snällaste tjej. Problemet är att hon biter och nafsar när vi leker och klipper klorna och så fort någon närmar sig gården så nafsar hon dom om dom sticker fram handen. Men bara vissa personer. Hon kom till vår familj när hon var 22 v. Ingen hade velat ha henne för dom upplevde henne som skygg men av någon anledning visade hon inget sånt mot oss. Har du nåt tips på vad jag kan göra för att omgivningen inte ska irritera sig på denna underbart (förutom nafs) förståndiga hund

Hälsningar Tina

Gunilla M sa...

Hej Tina! Det låter som om du ska satsa på tålamod och lugn och trygghet.
Sluta leka när hon biter och nafsar. Det roliga slutar när hon varvar upp sig för mycket.
Säg åt alla att inte sticka fram handen. Om hon nafsar så gör ingen affär av det. Hon hade inte förtroende för den personen, säg åt personen att ignorera din hund.
Och låt kloklippningen bli en trygg stund, medan hon ligger utsträckt i soffan. Klipp bara väldigt lite i taget på klon, så att hon har en chans att visa när du närmar dig pulpan. Ge också gärna godis efter varje gång du har "klippt till".
Lycka till!
/Gunilla

Caroline sa...

Hej Gunilla! Min mamma har en liten tysk spets. Denna hunden och min son har umgåtts i två års tid, sedan min som var 6 mån. Det har burits, pussats (även hunden), lekt, promenerats och det har aldrig varit några problem. För 3 v sedan skulle min son lyfta och krama hunden varpå hunden biter honom i kinden. Sedan träffar vi hunden igen för några dagar sedan och min son leker i ett rum, hunden går dit och min son klappar och böjer sig för att pussa hunden varpå hunden biter honom över munnen/i läppen så det blev akuten. Min mamma försöker få det till att hunden är sund och ger tydliga signaler att den inte tycker om barn och att det är barnet som gjort fel. Jag däremot anser att hunden är knäpp då de haft en relation så länge och helt plötsligt anfaller den. En sund hund varnar väl eller drar sig undan från barnet? Det handlar inte om ett varningsbett heller då hunden blir som tokig när den biter, låter mycket, mycket aggressivt och hugger flera gånger. Vad tänker du om det? Tacksam för svar! / Caroline

Gunilla M sa...

Hej Caroline! Först tackar jag för förtroendet att du vände dig till mig med din fråga.
Att din mamma försvarar hundens allvarliga beteende tycker jag är det tråkigaste av allt. Jag gissar på att din mamma har brustit i sin uppfostran. Jag gissar att hon inte har gått kurs med hunden. Den har inte fått träna på att svara med undergivenhet. Den är antagligen bortskämd och har inte fått krav på sig. Så är tyvärr hunduppfostran numera. En sådan hund bits när den känner sig hotad/trängd, eller helt enkelt när den inte vill bli vårdad etc. Dominans växer med åldern och är som högst när hunden är runt 3-5 år, dvs är på topp vad gäller hälsa etc.

Hunden har kanske aldrig tyckt om kramarna, men den stod ut när den var yngre. Men nu som fullvuxen så får det vara nog. Rent generellt så tycker de flesta hundar och de flesta raser INTE om att bli fasthållna, pussade, kramade.

Samtidigt har din son vuxit och är nu i en ålder som hundar ofta avskyr, när barnen är sådär 2-5 år, dvs när de är rörliga, griper efter allt, är nyfikna på allt - men har dåligt förstånd, förstår inte hundspråk och minns dåligt vad man får göra och inte får göra.

Din son måste vara ganska tuff av sig för att försöka pussa/krama hunden igen, fast han blev biten i ansiktet nyligen. Låt det inte hända en gång till. Han kan bli skadad och han lär bli rejält rädd för hundar och det är ju onödigt.

Det här kommer inte att fungera. Jag tror inte på träning. Även om din mor försöker uppfostra hunden mer, och du försöker passa din son bättre, och sonen får lära sig att aldrig krama och pussa, så tror jag inte att det räcker. Håll hund och barn skilda åt i framtiden.

Säkrast är att se till att din son aldrig mer är i samma rum som denna hund, för rätt var det är försöker din son igen (hunden kan själv komma till honom, som du skriver) och hunden biter IGEN. Och då är det DU som brister rejält i ansvar. Kräv av din mamma att hon stänger in hunden i ett annat rum när ni hälsar på, gärna i en stor bur som hunden kan lära sig är en trygg viloplats. Vill hon inte det, så får ni träffas på annat sätt.
Köp gosedjur till din son att krama. Jag fick inte ha hund när jag var liten, men jag var mycket kär i mina nallar.

Nu har jag varit ordentligt rak och tydlig med hur jag ser på det hela, så får ni lösa det praktiska sins emellan. Lycka till!

PS Tips på barnvänliga hundar som kanske kan tolerera mera närhet kan vara cavalier king charles spaniel eller mops.

Unknown sa...

Hej!

Jag har två hundar, en tik och en hane, som båda är av rasen Volpino Italiano (italiensk spetsras). Tiken är nu 7 år och hanen är 5 år.

Tiken är rätt en rätt osäker, aggressiv samt skällig hund. Hon skäller så fort nya, främmande människor eller hundar närmar sig och kommer människor för nära så skäller hon först väldigt mycket men som sedan övergår till lite färre gånger efter en viss tid. Kommer hundar för nära skäller hon, men detta kan även övergå i bett där hon försöker bita hunden om den kommer för nära.

Hanen är en hund som älskar andra hundar. Han är en rolig och glad hund som kommer överens med alla hundar. Han har alltid varit undergiven och lägger sig så fort en annan hund "sagt till" honom.

Konstigt nog har de här två alltid kommit överens. De leker tillsammans, sover tillsammans, äter från samma skål och putsar och ger varandra en otrolig vänskap.

Men, en ny situation har uppstått i att jag har träffat en man som jag är seriös med. Han har en Irländsk setter, en hane. Hunden är väldigt väluppfostrad och är en trevlig hund. Den irländska settern och min hane kommer utmärkt överens trots att de är ungefär samma ålder och båda är hanar.

Min tik och min pojkväns hund kommer inte alls överens. Settern gör egentligen ingenting, han går runt som vanligt och vill mest sitta och gosa. Han startar aldrig något bråk, vad jag sett. Men min tik gör det. I början så skällde hon konstant, vare sig han va nära eller långt bort. Han är en väldigt pigg hund, och springer snabbt, men min tik försöker fortfarande "få tag" på honom och skäller och springer efter honom. Hon smög också ofta runt för att komma så nära mig som möjligt, för att sen attackera honom så fort han kom nära. Detta har dock minskat en del. Jag märker att jag börjar babbla, så för att göra saker och ting klarare skriver jag i punktform vad jag behöver råd kring:

1. Hon nafsar och biter efter min killes hund när han är nära. Detta har dock minskat en hel del från att vara konstant, till runt 3/10 ggr. Min tik biter nu mest efter honom om hon blir förvånad av att han är där (ibland dyker upp bakifrån för att lukta hennes rumpa), om jag kommer hem och det blir lite exalterat hemma, om jag eller min syster är nära och de kommer ansikte mot ansikte (det händer alltså inte alltid men ibland) och om det är mat i närheten (vi ger alltid mat separat där hundarna får äta från olika skålar, och får inte gå fram till varandras skålar (detta funkar ok).
2. När min killes hund och min hane leker, så vill hon alltid springa emellan och "gå efter" den irländska settern, alltså bita honom. Vad som händer då ibland, när jag säger till min tik genom att ta tag och trycka ned henne och visa mitt ogillande, är att min hane ibland blir för exalterad och "går efter" henne!
Detta har han aldrig gjort förut och jag tycker inte alls om det. Det hela slutar med att jag då snabbt tar tag i honom med den andra handen, trycker ned dem båda bredvid varandra och väntar en stund tills situationen lugnat ned sig. Jag ropar sen på Tix (den irländska settern) och ger kommandot ligg, och så får de ligga bredvid varandra i någon minut, sen får de gå upp och vara som vanligt igen. Innan ligg kommandot så blir Tix lite skällig (gällt skall) och går runt och tittar på mig eller min kille, men går aldrig efter min tik. Han tittar inte ens på henne.
MEN, det tråkiga är också att de två hanarna inte leker längre, efter min tillsägelse, och de återgår till att ta det lugnt och sova. Jag vill ju ändå att de två hanarna ska kunna leka, för det tycker de ju är kul. Men min tik fungerar helt enkelt som en som sätter stopp för lek, även om jag vill att de ska leka. Är det något som jag bör ändra när det kommer till min tillrättavisning? Hur ska jag göra så att min hane inte går efter min tik när hon attackerar Tix? Hur ska jag få stopp på hennes attacker på honom? Är det bara tid som krävs eller ska jag säga till på något annat sätt? Hur ska jag få det så att de två hanarna ska kunna leka?

Tacksam för svar,

Sandra

Gunilla M sa...

Hej Sandra!
Tack för din fråga. Jag har inte haft tid att läsa riktigt noga, men jag får en tanke i huvudet, och det är att låta hundarna reda ut sina relationer själva. Din tik är visserligen 7 år nu och har sina vanor, men kan nog ändå bli positivt intresserad av setterhannen. Tänk om ni hade ett rum med fönster där ni kan stänga in hundarna och sedan kika in utan att de märker det!
Ta också ut just dessa två hundar på långa promenader. Låt gärna volpinon gå sist i början av promenaden. Ha långa koppel eller ännu hellre korta linor på hundarna. När hundarna är bekväma med promenad tillsammans, så gå till en stor plats där de får stor rörelsefrihet och släpp dem lösa om det går. Ni ägare måste nu bli som stolpar, fullständigt tysta, orörliga och ointressanta. Då kommer hundarna inom minuter att söka sig till varandra och kanske försöka leka.
Se all interaktion mellan hundarna som kommunikation, som "förspel" till lek, som "urladdning av negativ energi". (Såvida ingen riskerar att bli direkt skadad förstås)
Jag ger förstås inga garantier, men det kanske kan lyckas.

Vill du diskutera mer i detalj så kan vi göra det på telefon, men mejla mig i så fall om detta på gunilla@hundkurser.com.

Paulina sa...

Hej!

I somras tog jag över en sjuårig tax från ett äldre par. Taxen Sigge är mycket envis och har inte umgåtts så mycket med andra hundar tidigare. Han har nog inte heller fått så mycket hjärngympa och inte så mycket till gränser, han är helt enkelt van vid att få bestämma.

Hur som helst, vi tränar kontaktövningar (vilket går bra när godis är inblandat - han förstår sig inte på leksaker) och går på hundträning för att träffa andra hundar (kul, men han kan inte riktigt läsa av andra hundar). Men, det jag skulle behöva hjälp och råd med är hur han och vi är här hemma.

När det är dags för mig att laga mat och äta sitter han och tigger. När han sedan fått mat brukar han gå ut från köket och in i ett annat rum där han skäller ut i tomma luften. När jag går till rummet springer han till sin korg, visar tänderna och skäller högt. Säger jag till, morrar han. I vissa fall hoppar han efter mina händer eller biter mig i fötterna.

I helgen har mina föräldrar varit här och de lade en väska på golvet som Sigge direkt var och grejade med. När min pappa skulle flytta på väskan och säga till Sigge att låta bli väskan, biter han min pappa i handen.

Jag har testat att berömma när han blir tyst, att avleda med att gömma godis m.m. Jag har även testat att ignorera, men han tystnar inte och det gör mig stressad då huset jag bor i är mycket lyhört. Jag har även testat att lyfta honom och lägga ner honom, men då visar han tänderna och försöker bita med en gång.

Jag känner att jag inte kan lita på hunden och vet inte hur jag ska orka med detta beteende. Livet blir mycket begränsande. Har du några tips?

Mycket tacksam för svar.

Med vänliga hälsningar, Paulina

Gunilla M sa...

Hej Paulina!

Tur för Sigge att du tog dig an honom! Han har aldrig lärt sig att känna sig trygg i avslappning och undergivenhet som svar när han blir korrigerad eller dominerad. I stället blir han spänd och försvarsinställd, och det har i stället lönat sig att bitas. Om ni får hjälp att ändra på detta så kommer ni få en trevlig hund som ni kan ha glädje av i många år till.

Ni måste hitta och ta hem en BRA hundtränare, dvs som har lång erfarenhet (20 år eller mer) och som är positiv till Cesar Millan och förstår vad han gör. De flesta hundtränare håller tyvärr mest på med godis, men det löser inte ert problem.

Tills dess så kan ni, som straff, lämna honom ensam en god stund när han beter sig dumt. Undvik konfrontationer. Han kommer bita igen, och kan inte lastas för det.

Lär honom att titta på er "fråga om lov" för varenda liten sak som han vill ha av er, som att dörren ska öppnas, kopplet ska sättas på, promenaden ska fortsätta, matskålen ska sättas ner eller annat.

Lugna sköna skogspromenader i långt koppel är också bra. Om han stretar före, så stanna och vänta tålmodigt på "fråga om lov-blick" eller bara vänd om och gå åt andra hållet.
Gör lugna saker. Främja lugnet i honom. Hjärngympa och aktivering i all ära, men det kanske inte är rätt tid för det nu.

Om du vill diskutera mer med mig och kanske få fler råd på telefon (kostar 200 kr) så mejla mig på gunilla@hundkurser.com.
Lycka till!

Unknown sa...

Hej för tillfället bor jag i Libanon jag har tagit över en hud som är 5år gammal så fort någon kommer nära henne så attackerar hon och vill bitas min fråga är hur ska jag göra så att hon slutar bitas?

Gunilla M sa...

Hej Joseth! Oj, har jag läsare i Libanon! Här kommer ett ovanligt förslag, eftersom jag tror att det ibland kan vara mycket svårt att träna en halvvild äldre hund med kanske dålig socialisering och dåliga erfarenheter av människor.
Hitta något som är 1-2 meter långt, som en träkäpp. Klä in detta med något tyg, så att ytan blir mjuk. Bind henne med något rep/koppel ca 1,5 meter långt. Bind henne intill en vägg, då har hon mindre rörelsefrihet. Ha en påse med hundgodis, gärna små bitar av kött eller kyckling! Hon ska vara hungrig.
Börja på kanske 5 meters avstånd. Börja sakta gå emot henne tills hon börjar se spänd ut, men INNAN hon attackerar. Du måste läsa av hennes signaler! Stanna då och stå stilla. Titta inte rakt på henne, utan lite vid sidan om henne. Vänta tills hennes kropp mjuknar och slappnar av. Beröm då med vänlig röst, backa några steg och släng godis till henne. Om hon då inte äter godiset så är hon för stressad och du måste träna på större avstånd.
Fortsätt med denna procedur tills du är nära henne. Då tar du fram käppen och lägger den sakta mot hennes kropp. Hon kanske då biter i käppen, men det gör inget! Dra inte tillbaka käppen. Håll den där, vänta tyst. När hon slutar bita i käppen och "står ut", då tar du bort den och kastar genast godis till henne. Du belönar henne för att hon slappnar av. Men om man tar bort käppen när hon biter i den, då belönar man henne för att bitas...

Till slut lär hon sig att käppen är något positivt, kanske börjar vifta på svansen rentav. Då kan du nog stryka henne med din hand, och sedan kasta eller handmata godis. Böj dig inte mot henne för att klappa, håll undan ditt ansikte från hennes tänder tills du känner dig säker på henne. Klappa inte huvudet, hellre ryggen.

Träna tills du kan gå rakt fram och klappa henne, och hon reagerar med glädje.
Då kan du låta en ny person göra övningen från början, en person som hon känner och inte är så rädd för.

Obs, grundregeln om man vill hälsa på en okänd hund är att låta hunden komma fram, INTE själv gå till hunden. Många hundar ser det som hotfullt!
Men du har nu fått en metod för hur du lär en hund att tycka om när någon går fram till henne, i stället för att känna sig hotad.

Lycka till!

Nova sa...

Hej!

Mina föräldrar har en snart 4 årig tik av rasen Hovawart som är väldigt vaktig. Hon vaktar deras trädgård, leksaker och skor. Kommer man nära svarar hon med att morra, kommer man ännu närmare reser hon även ragg. Hon nafsar eller biter om man kommer upp till henne bakifrån. Detta tror mina föräldrar beror på att en veterinär råkade ta tag i henne bakifrån när hon var unghund vilket skrämde henne väldigt och efter det var hon annorlunda. Jag skriver inte till dig pågrund utav hennes väldigt vaktiga beteende dock då det tillhör rasen, utan för att hon har börjat hugga familjemedlemmarna. Hon visar inga varningstecken innan men det händer oftast när de ska torka hennes tassar då hon inte gillar det. Så sent som idag högg hon min mamma tre gånger över armen när hon skulle torka tassarna. Ett stort bett vid bicep som ser ut som att en demon varit i görningen och sedan två nafs längre ner på armen som är stora blåmärken nu. Det jag undrar är, finns det något att göra eller är hunden sjuk? Hon har en stadig ledare som då är min pappa men har även nafsat efter honom några gånger, mina bröder om mamma + jag själv är de enda hon har huggit. Detta har i alla sitationer varit för att man rört hennes tassar, kommit för nära när hon vaktar eller råkat överraska henne.

Tacksam för svar /Nova

Gunilla M sa...

Hej Nova!

Tack för din fråga! Jag skriver några allmänt hållna råd här. Det du beskriver är allvarligt. Det har gått långt när hunden, utifrån rädsla eller självförtroende, väljer att bita hårt, vid flera tillfällen, flera olika människor och i olika situationer.

Det låter som att dina föräldrar har skaffat sig en hund som är lite "för mycket" för dem. Jag vet att "hoffar" kan vara mycket vaktiga, men då skulle jag antingen inte köpa en sådan, eller inte tillåta vaktandet. De behöver inte få utlopp för vaktande för att "må bra" eller "känna sig som en hovawart". Hunden kan ha fått självförtroende av att få lov att vakta och sedan har det eskalerat till det du beskriver.

Jag misstänker också att din pappa kanske klarar att vara dominant och sträng mot henne, men inte har tränat så mycket med belöning?

Någon skulle nog ha valt att avliva hunden. Hunden är stor, kommer att leva i kanske tio år till, bett gör ont och det finns också en viss risk att problemet blir värre, dvs att hunden börjar bita i fler situationer än dem du har nämnt. Men om dina föräldrar inte har tränat så mycket, inte kan så mycket om inlärning och positiv förstärkning, så tycker jag att de ska lära sig detta först, och börja träna!
De måste först hitta en välsittande, mjuk munkorg. Det finns flera olika modeller. Nylonmunkorgen har fördelen att man kan peta in godis i hålet därfram.

Det som är bra med att träna med munkorg är att man kan träna utan risk att bli biten. Och hundar tänker inte "Jag ska uppföra mig snällt nu när munkorgen är på, men när den är av så ska de få se". Utan de resultat ni får med munkorg, de finns där även utan munkorg. Träningen går ut på att ha en påse gott godis till hands, kanske grillad kyckling, och så bestämma EN sak man ska träna på. Det ska vara något av problemen du nämner. Man försöker skapa en retning som liknar det scenario som gör att hon hugger, men är mycket svagare och mildare! Så att hon förblir neutral och knappt alls visar en reaktion. Det kan vara till exempel att ni står där hon brukar få tassarna torkade, och så tar ni fram handduken, inget mer. Sedan om hon inte gör något negativt så berömmer ni "Duktig hund" och ger henne godiset (med munkorg på). Om hon morrar, så bara stå kvar, gör ingenting, bara vänta, så kanske hon lugnar sig, så att ni kan belöna.

Slutmålet är att hon ska vifta på svansen och ha en positiv förväntan på godis när någon kommer nära när hon vaktar, när någon torkar tassarna eller när hon blir överraskad. Det tar tid att uppnå detta, men det kan nog gå. Ta babysteps!

Jag rekommenderar även att de går några olika lydnadskurser med hunden, och prövar både privata instruktörer och brukshundklubben. Positiv träning stärker relationen och i den situationen brukar hundar varken uppvisa försvarsbeteenden eller dominansbeteenden.

Vad gäller själva relationsbiten så råder jag även dina föräldrar att titta på många olika avsnitt av Cesar Millan/the dog whisperer - på svenska "Mannen som talar med hundar", för jag tycker att han för det mesta har bra metoder för hundproblem och läser av problemhundar bra.

Jag rekommenderar också varmt att ni kontaktar en hundpsykolog, hundkonsult eller liknande. Välj en äldre person som har hållit på med hund och hundproblem i många år, gärna 20-30 år. Pröva personens råd, om de låter rimliga. Om råden är bra, så märker ni snabbt att er hund blir bättre.

Slutligen kan jag också diskutera ett fall på telefon i en timme. Det kostar 200 kr. Då kan man fördjupa råden på ett helt annat sätt. Kontakta mig i så fall, gärna på mejlen: gunilla@hundkurser.com.

Anonym sa...

Hej, jag har en 9 månaders dvärgschnauzer. Hon är väldigt osäker när det gäller andra hundar. Om vi bara går förbi skäller hon och låter väldigt aggressiv och om vi stannar och hälsar så står hon först stel och tyst men så plötsligt gör hon ett mindre utfall. Vi känner inte så många hundar som hon skulle kunna träffa och jag undrar hur jag ska vänja henne vid andra hundar så vi kan förbi ngn utan problem eller umgås med andra hundar. Är det bättre att låta henne hälsa på andra eller att försöka lära henne gå förbi? Hon kan också skälla på människor som går förbi oss och det är jobbigt. Människor hon känner bra älskar hon.

Gunilla M sa...

Hej Anonym,

Det låter som om hon behöver vänja sig vid andra hundar, men använd INTE de hundar ni möter på promenad. Avled henne då genom att i god tid ta fram jättegott godis och gå en annan väg. Vid somliga möten kan det passa att ni stannar på långt håll och låter henne titta sig mätt, ifall ni hittar en plats att stå på som den mötande hunden inte är på väg mot.

Hon är nog inte tillräckligt socialiserad, som sagt. Det är möjligt att ni gick valpkurs, men då fick rådet att hundarna inte fick hälsa. Gör så att ni söker bland era vänner, släktingar och grannar efter trygga, toleranta, lugna, sociala hundar, gärna av en storlek som är en bit större än vad hon är. Börja med att gå promenad tillsammans med kopplade hundar. Hon ska gå sist. Långa koppel och ganska lugnt tempo, men håll er i rörelse. Snart kan ni gå sida vid sida med varandra. När hundarna verkar ha slappnat av med varandra och hon visar nyfikenhet mot den andra hunden, så kan ni släppa dem på en säker, bilfri plats och går vidare. Sätt först sele och lång lina på den hund som möjligen kan springa iväg. Linan är visserligen lite i vägen, men de kan "umgås" ändå.
Om ni inte vill släppa dem utomhus, så gå inomhus och släpp dem t ex i köket. Låt tiden verka, så vänjer de sig vid varandra, men var också ganska beskyddande mot henne, för hon blir inte vän med den andra hunden ifall hon känner sig trängd. Om den andra hunden är alltför närgången, så mota bort den varje gång och ge henne "eget space" så att hon kan slappna av.

Om bara den andra hunden är lugn och snäll, och ni ser till att det går "sjysst" till så blir det inte fel. Använd sunt förnuft och försök läsa av hundarnas känslor genom att titta på bland annat öron och svans. Det är också fullt tillåtet att bokstavligen "säga åt" eller "förmana" den hund som uppför sig fel. "Nej, gör inte så, alla ska vara snälla!" När hundar möts så beror det på deras sociala erfarenhet, sociala kompetens, om de klarar sig själva eller om deras ägare kan behöva styra upp ibland.

Detta är lite generellt skrivet. Det finns mycket mer att säga, och detaljer att gå in på... Vill du, så kan du beställa en telefonkonsultation för 200 kr. Mejla mig i så fall på gunilla@hundkurser.com.

PS Skäller hon på människor så be först av allt personerna att ignorera henne. Det är mycket vanligt att folk börjar prata med hunden för att visa sig vänliga, men det hjälper sällan.

Lycka till!

Unknown sa...

Hej!
Tack för ett bra inlägg! Tyckte även dina svar på alla kommentarer var bra! Mycket lärorikt!
Jag har en fråga över min lilla shihtzu 10 månader. Vill lära henne innan det är försent men vet inte hur. Hon lyssnar väldigt dåligt även om både jag och min man försöker dagligen! Hon är en väldigt busig tjej och älskar alla människor, barn och hundar. Men nät hon leker så biter hon, väldigt hårt också. Vi säger nej och försöker låta henne bita på sin leksak istället. Men nästa gång och nästa gång och nästa gång biter hon igen. Det är som att hon aldrig lär sig! Hon hoppar även på barn så dom ramlar, hon vill ju leka men hon verkar inte förstå när hon skadar någon eller att någon får ont eller om man säger nej. Hon blir så ivrig!! Idag bet hon min syster dotter i kinden när hon höll fast henne så hunden inte skulle springa iväg. Hon är väldigt envis min hund och vägrar att lyssna. Hur gör vi för att få henne att lyssna på oss. Tacksam för detta inlägget och försöker lära mig så mycket jag kan om hund beteenden!
Ha en underbar helg! :-)

Gunilla M sa...

Hej Cassandra!

Du måste nog ta hem någon hundpsykolog som kan coacha er på plats. Man måste kommunicera med hunden nästan sekund för sekund, för att göra sig förstådd.
Ni har nog gjort något slags fel också, som har gett resultatet att den vanliga valpbitningen har dröjt kvar och rentav kanske förstorats.

Ni måste bli mycket stela och orörliga när hon blir livlig och gör fel. Så gör hundar när det är något de inte gillar. Ni får inte fäkta och veva med händer och armar, putta bort henne och hålla på. Men ni kan resa er och sedan ska ni stå stilla och ta bort era händer!

En korrigering som är naturlig är att ni högt gnäller (nästan skriker) AJJJ! Det ska låta så äkta som möjligt! Många hundar förstår smärtläten. Men på en stressad hund kan det ha effekten att det trissar upp... Men pröva i alla fall!

Om det inte hjälper, så kan ni ta en blomduschflaska med vatten. Ställ in strålen noga, det ska vara mitt emellan dusch och skarp stråle. Ännu bättre är det att skölja ur en tom schampoflaska som har snäpplock. Man vrider av hela locket. Fyll med vatten. Man ska spruta med en mjuk stråle. Antingen sprutar ni när hon blir alldeles vild och bitsk, men man kan också säga "Nej!" sekunden före och sedan spruta. Då lär hon sig snart att hejda sig när ni säger Nej.

Men ni ska helst inte försöka med detta på egen hand. Ni behöver nog ta hem någon som har hundträning och hundpsykologi som jobb, eller som är mycket engagerad i någon av de lokala Brukshundklubbarna. Jag tror att ni kanske låter det hela gå för långt innan ni ingriper, och att ni ingriper på fel sätt, så att hon inte förstår, utan blir triggad i stället. Halva orsaken är säkert ert eget beteende, och man kan inte så lätt iaktta sig själv, det är mycket bättre att någon utifrån ser vad man gör för fel.

Särskilt barn kan nästan aldrig klara av att träna en vild och lekfull hund. Jag tror att hon inte ska vara med barn under några veckor. Jag tror att bara vuxna, som har lärt sig hur man gör, ska umgås med henne, tills hon själv har lärt sig. Barnen kan inte lära henne. Det riskerar att bara bli fler konflikter. Låt inte barnen leka alls med henne tills ni har tagit hem en hundpsykolog och fått goda råd.

Ett sista råd som egentligen är nummer 1 är att köpa fyra kompostgaller på ett byggvaruhus och göra en hage, och där sätter ni henne när hon blir busig. Ge henne något extra gott tuggben, t ex grisöra eller annat naturligt hundtugg, och leksaker och en lya att krypa in i. Kanske täck några av sidorna med filtar. Låt hagen stå i ett hörn av bostaden där hon kan känna ro och där människor inte passerar så ofta, men där ni ändå kan ha lite uppsikt över henne. Ignorera om hon gnäller i början, och hoppas att hon kan falla till ro. (Men kolla också så att hon inte är kissnödig)

Detta är inga heltäckande råd, bara några förslag i all hast.

Köp också några böcker om hundträning, det borde varje hundägare ha hemma. Oftast är råden i böcker bättre än de råd man brukar hitta på nätet, där alla är experter...

Lycka till!

Unknown sa...

Hej! Vilken bra blogg du har! Jag har en fundering gällande min 7 månaders labradoodlehane. Han är följsam och kontakttagande och väldigt mysig mot oss i familjen (tre barn på 5, 7 och 9 år). Dock osäker när okända personer kommer in i vårt hus eller vill hälsa när vi är ute (jag brukar dock aldrig låta någon hälsa när vi är ute, men han visar sig undergiven och osäker). Varför jag skriver är för att jag inte kan tolka hans beteende när det gäller barnens kompisar. Han är sig själv när bekanta kompisar dyker upp. Men, sista månaden har något förändrats i hans beteende när osäkra/rädda barn kommer på besök. Redan i hallen (han tillåts inte möta upp dom i hallen utan sitter en bit ifrån) så börjar han spänna sig och skälla. Det syns att han är väldigt fokuserad och spänd på barnen som såklart också uppträder osäkert och stelt. Första gången väntade jag tills han satt lugnt och sa sedan varsågod att hälsa, det han då gör är att tvärrusa rakt på barnet och hoppa upp med nosen i ansiktet (inget bett, nafsande eller så) men såklart obehagligt för barnet och ett beteende jag inte sett förut, och inte gillar. Detta beteende har nu visat sig fler gånger och jag brukar ta undan honom till ett annat rum när dessa barn som han reagerar på är på besök. De gånger jag sedan släppt ut honom så upplever jag att han rusar genom huset för att söka rätt på barnet igen och jag vet inte hur jag ska tolka detta? Är han någon fara för barnen? Hur ska jag hantera detta? Tacksam om du har möjlighet att ge mig några tips. Han är duktig på att lyssna på kommandon (som att han kan stanna och vänta på att de klär av sig i hallen och även se rätt så cool ut, men som sagt, när han sedan får möjlighet så går han direkt på dessa barnen). Gissar att han försöker visa dominans vilket jag inte vill acceptera men inte vet hur jag ska bemöta på bästa sätt för att inte trigga dessa möten mer.

Hälsningar Sofia

Gunilla M sa...

Hej Sofia!
Tack! Nu är den tyvärr inte så aktiv, jag hinner inte som jag skulle vilja.
Ja, det låter som att han har med sig en osäkerhet. Han har troligen inte blivit tillräckligt socialiserad, så han har inte en lugn-positiv inställning till främmande.
Han behöver kanske under en period att ni utövar ett tydligare och mer stöttande ledarskap. Ni ska hjälpa honom att bli lugnare och mer social. Det kan ta ett halvår, för nu börjar ju hans oroliga tonårstid, med hormonsvängningar och omväxlande rädslor och tuffhet.

Pröva att sluta med ord-kommandon. Sluta med svenska ord/människoord såsom sitt, ligg, fot, hit. Använd mest vänliga berömljud och missnöjda stopp/sluta-ljud. Bli främst intresserad av hans energinivå. Han ska nästan alltid vara lugn. Blockera honom med kroppen som korrigering tills han lugnar sig.
Att spruta vatten i ansiktet på honom med en schampoflaska eller blomduschflaska kan också vara en bra "avkylande" korrigering när han hetsar upp sig.

Tänk också att han ska vara ointresserad av barnen och barnen ska vara ointresserade av honom. Ge honom aldrig något "varsågod och hälsa". Men stäng inte in honom i ett annat rum heller, låt honom "vara med".

Korrigera barnen också! Kräv av dem att de inte springer omkring i huset och skriker och stojar... De är stora nog att förstå att de måste hjälpa till. De borde ju vara mer intelligenta än hunden och ha bättre impulskontroll, kan man tycka...

Pröva att binda upp honom inomhus till en tung möbel, om ni har någon sådan. Likaså binda upp honom ute på tomten, om ni har en sådan. Pröva detta alltså när barnen är på besök. Var med och övervaka. Han "korrigerar sig själv" när han är fastbunden och försöker göra "utfall" och slutar därför snart med det.

Han kanske också får för lite motion. Köp en bra sele och en lång lina. Det går att hitta linor på nätet som är 25 meter långa. Då får han chansen att springa mer. Han är för ung för att cyklas med, men senare kanske.
Träna förstås inkallning också, och ni ska ofta belöna med extra gott godis!

Om ni inte har gått någon lydnadskurs ännu så anmäl er nu genast i vår. Försök hitta en kurs som tydligt lär ut "vardagslydnad". Privata aktörer har ibland mer kunskap än SBK-kurserna. Kurs är alltid väldigt nyttigt. En bra kurs gör stor skillnad "före kurs" och "efter kurs".

När ni kelar med honom i familjen, ställ högre krav än förut på att han ligger avslappnat och stilla då.

Kastrering har ofta en lugnande inverkan, även om han i början kan bli mer ängslig. Fundera mer på det om han börjar jucka mycket på barnen. Juckande kan vara stress, lek, dominans, könsdrift... Börja dock med att träna annorlunda.

Detta var några tips.

Bäst är alltid att googla fram någon bra "hundpsykolog" med lång erfarenhet som kan träffa er IRL.

Lycka till!

/Gunilla

Unknown sa...

Tack för din återkoppling Gunilla!