fredag 7 juni 2013

Jag påstår detta angående valpsocialisering!


.
Jag har ett påstående om nyttan av valpsocialisering som jag inte har hört att andra har. Detta påstående  grundar sig dels på vad jag läst men framför allt på erfarenheter från hundratals, ja över tusen, valpar och hundar som jag har haft på kurser och hundpromenader. Jag har hittills aldrig blivit överbevisad!

Mitt påstående är detta:

Om en valp har lekt med en viss typ av levande varelser - framför allt t ex människor eller andra hundar, men även andra djur kan tänkas - på ett positivt sätt, och ett flertal gånger, och med flera olika nya främmande individer, allt detta under åldern ca 8-18 veckor (ungefär!)...

...då kan man känna sig trygg med att valpen eller senare den vuxna hunden aldrig kommer att orsaka någon allvarligare bitskada på en medlem av denna grupp.

Det bör helst vara åtminstone fem individer, som inte bör tillhöra den gamla vanliga flocken (t ex syskonen eller andra hundar som valpägaren har sedan tidigare).

Innan man kan räkna in denna individ så ska det ha varit ett positivt möte. En nyfiken och avslappnad nos-mot-noshälsning är minimum, men helst ska det positiva utbytet bestå av fri lek i form av jakt där de turas om vem som blir jagad, och/eller brottningsmatch. Under lekstunden ska ingen bli så rädd att den vill avbryta mötet. Då räknas detta som 1 positiv träff. Man ska komma upp i helst 5 sådana träffar, och det bör helst vara med 5 olika.

Exempel:

Jack russell-terriern Pelle lekte med cockerspanieln Maja en gång när han var 10 veckor.
Han träffade westien Putte en gång när han var 11 veckor, och de lekte.
När han mötte rottweilern Max behövde han tre träffar på sig när han var runt 12 veckor innan han vågade börja leka med Max.
Vid 13 veckors ålder lärde han känna pudeln Stina och lekte med henne.
Vid 14 veckors ålder träffade han blandrasen Jack och de busade, men fick nöja sig med att busa lite i koppel, för Jacks ägare vågade inte släppa honom.

Förutsatt att inte Pelle har haft några starkt negativa erfarenheter från andra hundmöten (blivit mycket skrämd och/eller biten) och inte har stannat kvar på kenneln i viss isolering, utan kommit till ett gott hem vid kanske 9 veckors ålder... 

...så kan nu Pelle antas vara så väl socialiserad att han aldrig kommer att bita någon annan hund hårt i sitt liv. Han kommer aldrig skicka en annan hund till veterinär. Han kommer aldrig orsaka skador på en annan hund annat än ytliga revor. Detta vanligtvis även om Pelle blir arg på en annan hund och råkar i slagsmål med denne! Om någon blir biten, så blir det Pelle.

Ovanstående träffar är minimum. Å andra sidan, törs Pelle leka med en hund som han nyss har träffat, så visar det på att Pelle är en trygg, social, nyfiken hund - på god väg mot en riktigt bra social kompetens!

När Pelle har samlat ihop ett gäng av minst 5 hund-lekkamrater, då kan alltså Pelles ägare förvänta sig att ha en trygg hund för livet vid umgänge med andra hundar.

Möjligen kastar jag in en s k brasklapp för om Pelle har ett mycket starkt resursförsvar, men socialiseringen bör hämma även i denna situation. Likaså kan smärta och dålig hälsa göra en hund grinigare, men även där bör socialisering under valptiden hämma.

Det uppstår alltså en stark så kallad "bithämning". Pelle får en väldigt bra bitkontroll och blir mycket obenägen att bita den sort som han har lekt med som liten. Han blir en intelligent och trygg hund som har lätt för att klara av nya saker.

Samma princip gäller för t ex barn. När Pelle har lekt med minst fem olika barn under sin valptid (helst ska inte barnen i hans egen familj räknas) så kommer han inte som vuxen bita något barn svårt. Han blir så barnsäker som en hund kan bli. Tyvärr räcker det inte att barnen ger honom godis. Det ska vara lek! Men man kan använda t ex en dragtrasa, om man inte vill busa med hunden utan leksak.

Detta är alltså mitt påstående. Jag är inte 100 procent säker, men nära.

Som en följd av mitt påstående menar jag också att ingen av de hundar man får läsa om i massmedia, som har bitit barn, annan hund eller annat - ingen av dem har fått en bra socialisering under sin valptid, som har lett till positiva känslor.

Eftersom jag under de senaste åren tydligt sett denna koppling och har fått min teori bekräftad gång på gång så upprör det mig därför mycket att somliga hundexperter förespråkar att man ska lära redan den lilla valpen att inte bry sig om andra hundar än sin egen flock! Då kan inte hunden utveckla sin trygghet och bitsäkerhet mot omgivningen, endast inom den egna familjen.

Många håller valpkurser där valparna inte får träffa vare sig varandra eller vuxna hundar. Då anser jag att man inte har kunskap om valputveckling och borde läsa på. Att gå valpkurs och åtminstone få se på andra valpar gör en viss nytta, men inte tillräckligt.

Jag har hållit hundpromenader varje vecka större delen av året i tio års tid. Anta att en ägare av t ex en amstaff kontaktar mig och vill gå med på promenaden. Om denne ägare på ett trovärdigt sätt kan övertyga mig om att hunden fått en god socialisering som valp och lekt positivt med många hundar, och om denna amstaff inte uppvisar någon stark stress under hundpromenaden, och ägaren är en vettig person som har kontakt med sin hund... då är det mycket troligt att jag låter amstaffen få leka fritt med de andra hundarna redan från första promenaden. Jag litar på att den inte kommer att springa fram och "klippa" den yorkshireterrier som kanske också är med på samma promenad. Eller, om den mot förmodan hamnar i gruff med en annan hund, så förväntar jag mig att gruffet inte leder till någon skada (utom ev på "kamphunden"...) Det spelar ingen roll att det är en amstaff, en så kallad "kamphund". Regeln gäller oavsett ras.

Finns det inga nackdelar med socialisering?
Jo, det finns några faktiskt.

1. Det tar tid och man har bara några månader på sig innan "socialiseringsfönstret" sakta börjar stängas. Läs Scott & Fuller för mer info! 
http://www.amazon.com/Genetics-Social-Behavior-John-Scott/dp/0226743381
Det är samma sak som att vi inte kan lära oss ett nytt språk perfekt utan brytning om vi är äldre än, säg 10-15 år (individuella skillnader!)

2. Man väcker ett intresse hos sin hund för främlingar. Kort sagt, ens hund kommer gärna att vilja hälsa - raka motsatsen mot vad många (tyvärr!) vill ha. Men du kan balansera valpens intresse genom att helt enkelt hålla den i koppel ibland, och ha tydliga regler och ritualer för när den får hälsa och inte.

Det är mycket viktigt att inte få in en "jag ska hälsa-stresskänsla" vid möten. Träna ofta, ofta att valpen är hos dig och verkligen är lugn, innan den eventuellt får hälsa. Vid de allra flesta möten ni får på en promenad ska valpen inte hälsa. Ni ägare står och pratar, medan hundarna inte får hälsa (orättvist, eller hur?!). Det bästa är nog om du planerar valpens socialisering i förväg och bara använder hundar och människor som du känner sedan tidigare. Åtminstone om du inte är så erfaren som hundägare och kanske inte är så säker på att läsa av andra hundar.

Min egen isländska fårhund är grundligt socialiserad till andra hundar. Det beror inte minst på att jag har ett hunddagis och ett hundpensionat, och hon har lekt nästan dagligen med alla hundar som jag har passat. Hon har ett mycket bra hundspråk. Hon är nu drygt två år och behöver bara träna sig lite till på att inte närma sig en rädd hund för snabbt. Genom vanlig lydnadsträning accepterar hon vanligtvis att hon oftast ska ignorera hundar som vi möter. Men jag får ofta säga till vad som gäller. Jag har medvetet skapat ett positivt intresse för andra hundar när hon var liten och det sitter i.

Det är dock inte säkert att ens hund kommer att älska alla hundar fast den fick leka när den var liten. Det skulle till och med kunna hända att den blir tvärsur på en annan hund (någon som inte kan prata hundspråk ordentligt utan bryter mot hundars vett och etikett). Men just detta att den socialiserade hunden inte kommer att skada hunden, det anser jag att du kan lita på till nära 100 procent.

Man får dock göra en rimlig bedömning även av andra faktorer, så som att hunden får ett normalt liv med sällskap, motion, aktivering... att ägaren inte har svåra psykiska problem utan är vettig... att hunden inte har ett medfött mycket starkt resursförsvar... att den inte är svårt sjuk eller skadad...  Kort sagt, förutom en god socialisering under valptiden så ska den vuxna hunden också i sin vardag få sina normala grundläggande hundbehov uppfyllda och ska inte vara svårt stressad.

De som inte förespråkar att man verkligen socialiserar sin hund, de menar att det duger med ganska lite socialisering. Där valpen kanske i praktiken knappt möter några andra hundar under sin uppväxt, men får se många på lite håll. De menar att det är just en låg stressnivå och en god allmänna hundhållning som är avgörande för att hunden inte ska bli "farlig" som vuxen. Jag tvivlar dock på detta. Valpar behöver träning i att leka - särskilt om valpen är rädd och gärna nafsar ifrån pga rädsla. Detta beteende måste man jobba med så snart som möjligt och göra valpen positiv mot det som den ville värja sig för. Detta är svårt om valpen har en medfödd generell rädsla (den där valpen i kullen som man inte ska välja, ni vet...), men man måste ändå försöka kontra denna rädsla med positiva erfarenheter. Och ju tidigare desto bättre.

Men man kan också själv ge den rädda valpen självförtroende genom att kampleka med den på ett försiktigt sätt och låta den vinna hela tiden.

Du ska heller inte avskräcka en ung valp från att använda sina tänder på dig och din familj. Den här bithämningen kan behöva tränas tills valpen är ca 4 månader eller så (oklar gräns). Det är bara när valpen hugger hårt som du ska skrika AJ!! och dra sig undan och lämna valpen, så att den förstår att leken slutar om den biter för hårt.

Den socialisering som jag har beskrivit tränar alltså valpen i två saker:

Valpen får självförtroende i att möta främlingar och göra dem till nya vänner. Att få en positiv inställning till det som är nytt.

Valpen tränas att inte bita så hårt att leken slutar. I denna del kan valpens familj (vuxna och barn) hjälpa till själv med träningen genom lek. Fast man får då förstås bara bithämning mot människor, inte mot hundar. Och om man bara låter valpen träffa människor och andra djur inom samma familj, så får den inte lära känna främlingar, vilket är en stor nackdel - särskilt om valpen är lite rädd av sig redan från början.

Ett slutord:  Hundar är som art mycket sociala varelser - kanske ännu mer sociala än vi människor? Vi förnekar en del av deras natur om vi hindrar dem från att vara sociala och från att leka. Låt valpen få vara valp! Den vet bäst vad den behöver! Se inte valpens iver att hälsa på sin omgivning som ett problem. Låt den få göra det.

Din roll är att styra mötena så att de blir bra. Du ska inte bara tänka "hundarna klarar det där själva", för då kan valpen bli "överkörd" av en "halvbra" socialiserad vuxen hund... Om den andra hunden är lite burdus, men du ändå vill låta dem mötas, så koppla lös din egen valp och låt den andra hunden behålla kopplet på.

Möjligen är detta inlägg lite ostrukturerat, men det får du som läsare stå ut med.

Kommentera gärna och berätta om dina egna erfarenheter!
.

Inga kommentarer: